Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 97
Sålunda hade man kastat öfver ända hvad Ludvig
XVI ännu sex veckor förut hade förklarat sig vilja
upprätthålla. Han ville icke heller nu inse, att ögonblicken
voro så dyrbara som man sagt 1 nationalförsamlingen.
Först den 20 september gaf han till känna, att han skulle
offentliggöra nationalförsamlingens beslut; men en månad
därefter erfor hon, att dekreten väl voro tryckta, men
ej afsända till domstolar och municipalitet, och hon
måste genom ett nytt dekret framtvinga konungens öppna
bref af den 3 november 1789, hvilket betecknar
feodalväldets slut i Frankrike.
Besluten under augustinatten voro, kan man säga,
ett slags principförklaring, hvars rätta mening äfven utan
någon långt drifven advokatyr kunde i vissa delar
omtvistas. Att fastställa dem i en tydlig lagtext blef
nationalförsamlingens närmaste arbete, och försök
saknades icke då att inskränka de gjorda eftergifterna. Däraf
blef dock ingenting, tvärtom togs nu ett nytt och viktigt
steg, då man i stället för att göra tionden aflösbar beslöt
dess afskaffande, mot det att staten åtog sig ersättning
till de personer och inrättningar åt hvilka den var
anslagen. Sålunda kom dekretet af den 11 augusti till
stånd, som i 15 artiklar sammanfattar augustinattens
beslut. Konungens till en början öppna, sedermera
passiva motstånd väckte emellertid ny oro och nya
misstankar i landet, och i början af 1790 utbröt
bonderesningen, »kriget mot slotten», med ökad styrka.
Nationalförsamlingens beslut hade i själfva verket här och där
blott gifvit ny fart åt feodalherrarnas prejerier. Lanjuinais
vittnade i nationalförsamlingen, att i Bretagne det adliga
kvarnprivilegiet (som var afskaffadt) gaf anledning till 400
processer; herrarna förstörde med våld de usla
handkvarnar, som den fattiga allmogen använde för att
undandraga sig mäldskatten till godsherren.
För öfrigt var ej det stora verket legislativt
fullbordadt i och med dekretet af den 11 augusti, utan
kräfde ännu ett svårt och omfattande arbete, vid hvilket
två af tidehvarfvets förnämsta rättslärde, Merlin (de Douai)
och Tronchet, fäst sina namn. Man hade att urskilja i
feodalismens omätliga virrvarr och genom nya dekret
(1790 och 1791) fixera hvilka delar af feodalrättigheterna
skulle rätt och slätt afskaffas, hvilka åter finge aflösas.
Det kunde behöfvas en bok för att beskrifva detta arbete,
uppräkna dessa rättigheter, förklara hvari de bestodo
och huru de utöfvades. I största korthet sagdt, skilde
man mellan dem som härledde sig från den
»dominerande» feodaliteten från den tid, då styrkan var den
enda lagen och folket var feodalherrarnas trälar, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
