Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 463
och att den var »visserligen sekundär, men ej dess
mindre reel».
Såsom »Heébertistiska epigoner» betecknar förf. (s. 524)
dem, som med eller utan skäl invecklades i åtalet mot
Babeuf och babouvisterna. Uttrycket kan vara lämpligt
om några, men icke passar det om en Robert Lindet,
näppeligen om Charles Germain och Buonarotti, säkerligen
ej om den verklige eller förmente hufvudmannen, som
gifvit sitt namn åt den s. k. sammansvärjningen, hvilken
de maktägande utmålade i de förskräckligaste färger, utan
att dock efter en oerhördt lång rättegång uppnå mer
än på svaga grunder stödda dödsdomar mot två och
deportationsdomar mot sju af de sextiofem åtalade. En af
folktribunens samtida, Beffroy de Reigny, har låtit förstå
att Babeuf fick spela åsnans roll i Lafontaines saga om
»De pestsjuka djuren», och denna antydan torde ej visa
alldeles orätt. Babeuf tog på sig ansvaret för »Manifeste
des Egaux,» författadt af Sylvain Maréchal, och för
»Analyse de la Doctrin de Babeuf», som han ej heller skrifvit.
Nog yttrade han sig själf stundom likt en »fou furieux»,
såsom en af åklagarna inför riksrätten i Vendöme kallade
honom, men detta gör honom icke till Hébertist. Babeuf
hade i sin ungdom sysslat med vitterhet och franska
rättskrifningens reformerande, men detta har varit bigöromål
eller förströelser. Från tidigare år hade han lärt känna
befolkningens bittra nöd i hans hemtrakt, som dock ej
var en af de mest lidande. Under sina
landtmäteriarbeten och såsom Commissaire aå terrier hade han
förvärfvat noggrann bekantskap med feodalismens
landsplåga och dess fortgående usurpationer. Redan 1787
föreslog han akademien i Arras att till prisämne utsätta
en undersökning om den egalitära socialismen och dess
möjlighet. Då han medverkade vid utarbetandet af
riksdagsbesvären från bailliage de Roye, förordade han de
reformer, som genomförda skulle göra hans befattning
öfverflödig — en befattning, som kunde vara ganska
inkomstbringande. Taines yttrande om Babeuf (La Rev.
III, 291) är lika oefterrättligt, som hans öfriga
systematiska nedsvärtande af alla dem, som misshaga honom.
Han säger att Babeuf dömts till 20 år i järn för
förfalskning, men underlåter naturligtvis att omtala, att domen
kasserades på grund af formfel, och att den nya
rättegången om samma sak slöt med Babeufs frikännande.
Den grundligaste kännaren af Babeufs skrifter säger, att
där icke finnes »un mot d’irréligion», och att han »alltid
aktade den katolska kulten och den evangeliska moralen».
Babeuf var säkerligen icke heller en blodtörstig man.
Hans bref till hustrun den 25 juli 1789, då han i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
