Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Orléanska familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 501
såsom spekulerande på en omstörtning 1 Frankrike. Det
förtjänar att ihågkommas, huru grefvens af Paris farfader,
konung Ludvig Filip, förfarit i ett liknande fall. År 1843
hade ett antal legitimister begifvit sig till London, till det
heliga hotellet i Belgrave-square för att hälsa sin konung
»Henrik V». Vid deputerade kammarens sammanträde i
slutet af året genomdrefs Ludvig Filips vilja, att i dess
adress inrycktes ett uttalande att allmänna meningen
brännmärkte denna brottsliga manifestation. Den gången
var det således icke så oskyldigt att hälsa en
tronpretendent såsom konung.
Besöket i Frohsdorf tycktes verkligen skola leda till
monarkiens återställande genom en statskupp. Ministären
vidmakthöll, ännu sedan tyskarna fullständigt utrymt landet,
belägringstillstånd i några och fyratio departement. Och
prästerna stodo naturligtvis till tjänst med religionens
inblandning i de politiska intrigerna; pilgrimsfärder under
hvita fanan blefvo en ny form af jesuitisk humbug.
Frankrikes grannar sågo i monarkiens återupprättande
ett säkert förebud till krig för återställande af påfvens
världsliga makt och klerikalismens triumf i Preussen.
Italien och Tyskland beredde sig att förekomma, hellre
än förekommas. Franske utrikesministern, en af den
rojalistiska intrigens förnämste ledare, var naturligtvis ej
okunnig om att ett oväder steg upp, som kunde sopa
hans land ned i olyckans afgrund. Det blef på samma
gång mer och mer tydligt, att folkets stora flertal afskydde
restaurationsplanerna. Bönderna hade slutit sig till
republiken; en stor pilgrimsmaskerad, som sjöng Sauvons
Rome et la France, hälsades af landtbefolkningen i
marseljäsen och fick sitt emblem, den hvita fanan,
söndersliten. Den tillämnade statskuppen skulle ofelbarligen
gifva signal till inbördes krig. Sådana betraktelser
tillbakahöllo ej restaurationspartiet, och likväl skulle det
misslyckas i sitt förehafvande äfven denna gång.
Medan republikanerna mer och mer organiserade sig
och den allmänna meningen i de djupa leden mer och
mer beslutsamt ställde sig på deras sida, medan
bonapartisterna, som märkte att de i hela företaget ej skulle
få större trefnad eller profit än en hund i ett kägelspel,
drogo sig tillbaka och uppsade alliansen, gjorde icke heller
marskalken-presidenten, som säkerligen fann sig mycket
väl i sin värdighet såsom landets regent, minsta min att
med armén genomföra en plan, på hvilken han själf hade
intet att vinna. Emellertid fortgingo förberedelserna å
ömse sidor, på republikanernas under ledning af Thiers
och Gambetta. Mot den rojalistiska stod nu en
republikansk aktionskommitté. Marskalken-presidenten såg det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
