Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Orléanska familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 ADOLF HEDIN
ej finnes i lagstiftningen uttryckligen omförmäld *, torde den
väl betraktas såsom en polisbefogenhet, som faller af sig själf.
Landsförvisning åter af egna undersåtar är väl numera
ganska allmänt erkänd för ett olämpligt straff, dock icke
så allmänt, som man kunde önska. De kriminalister äro
icke så få, hvilka hålla landsförvisning för en lämplig
straffart vid vissa politiska förbrytelser och skulle vilja
för sådant ändamål se det återupptaget i strafflagar, till
exempel den tyska, ur hvilka det försvunnit. I
Frankrikes allmänna strafflag finnes i flera fall förvisning å
minst 5, högst 10 år stadgad, med tillagdt äfventyr af
deportation, därest den förviste återkommer före strafftidens
slut. Bland dessa flera brott märker man lätt 1 åtskilliga
en politisk tendens under eller bakom en förbrytelse, som
1 öfrigt är af en karaktär, att den, i saknad af denna
tendens, väl borde på annat sätt allvarligen straffas.
Vi svenskar böra akta oss för all förhäfvelse vid
bedömandet af ett förslag att stadga förvisningsstraff mot
bråkiga tronpretendenter, som sätta på spel sitt lands både
inre och yttre fred på samma gång. Ty vi hafva ej rätt
att glömma, hur få år äro förflutna, sedan det lagbudet
upphäfdes som stadgade, att den som faller af från vår
rätta evangeliska lära skall förvisas ur riket och ej njuta arf
inom Sverige — landsförvisning och konfiskation för en
samvetssak, en hjärtats och trons angelägenhet. Och lika
hofsamma böra de vara, som beundrat furst Bismarcks
kyrkopolitik — vi mena ej den allra nyaste, sedan den
stormäktige dock verkligen »gått till Canossa», utan den
som fick sitt uttryck i den serie af lagstiftningsåtgärder,
som kallas »majlagarna» Protestantföreningen (!) fordrade
jesuiternas utvisning ur Tyskland, det stora
fäderneslandets liberale politici instämde i samma rop, och lagen
af den 4 juli 1872 bjöd, dels att utländska medlemmar
af jesuitorden med flera ordnar kunde utvisas, medan
däremot medlemmar, som voro tyska undersåtar, finge
»förbjudas eller anvisas vistelse å den eller den orten».
Här är en skillnad gjord, det medgifva vi naturligtvis.
Men vi kunna icke medgifva, att skillnaden mellan
landsförvisning och den inskränkning i valet af vistelseort, som
plägar träffa frigifna svårare brottslingar, kan anses, vare
sig från rättsgrundsatsens synpunkt eller med hänsyn till
verkningarna för den af strafftillämpningen drabbade, för
synnerligen väsentlig. Och slutligen, hvilket är den ej
minst viktiga jämförelsen med förslaget om prinsarnas
utvisning, hvarför skulle man utvisa eller internera
jesuiterna med flera? Månne för bestämda brott, som klarligen
= I förordningen den 23 oktober 1860 påbjöds att i vissa fall
främmande undersåtar skulle utvisas ur Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
