Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Tal för Henrik Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tal för Henrik Ibsen.
(Vid festen i Stockholm 24 september 1887.)
Ett tal i denna krets till Henrik Ibsen kunde ju
bestå i mindre än tio ord: Välkommen, tack, länge lefve
du lycklig och ärad! Ty han vet förut och behöfver ej
höra det upprepas, hvilken oafhändelig hemortsrätt hans
namn i svenska hjärtan förvärfvat. Men att vara så
ordkarg strider dess värre mot all sedvana, åtminstone här
i landet. Dess värre — ty jag förutser, att några kunna
komma att i det jag skall hafva den äran att säga icke
blott sakna något, som de väntat, utan ock finna något,
som de icke gilla.
Det märkligaste karaktärsdrag, som mer och mer
åtskiljer nutiden från det förflutna — ett förflutet, som
hos oss ej är vidare fjärran än att de som nu nalkas
gubbåren, framlefde sin ungdom inom detta förflutnas
gräns — det är att vår tid verkar och handlar i och
genom massor. Massor på slagfälten, där väpnade folk
stå emot hvarandra, uti industrien med sina arméer af
arbetare, i folkskolorna, där numera hela det unga släktet
samlas, och vid valurnorna, dit nu i mer än ett land
tillträdet står öppet för flera millioner än, blott femtio
år tillbaka i tiden, för hundratusental. Hvem eller hvad
i nutiden skulle undgå inflytelsen af denna förändring?
Ingen och intet.
Det fanns dock ett område, som tycktes vara
skyddadt af sitt läge på höjderna mot nya idéers invasion,
nämligen konstlärans. Rundt omkring bäfvade den
politiska och sociala marken, medeltidens samhällsbyggnader
ramlade, och de härskande minoriteterna fingo släppa
mer och mer af en missbrukad makt. Men i den
romantiska estetikens olymp satt där, obekymrad om allt
annat än sitt eget behag, en liten hop, förgudande sig
själf och med förakt skådande ned på den trälande
hopens äflan. Samhället och vitterheten gingo hvar sina
skilda vägar; af den nya tidens innehåll rymdes litet eller
intet i denna gamla diktkonsts ändlösa reproduktion af
ett evigt enahanda. Mången kom därhän, ej blott att
klaga att tiden var opoetisk, utan ock att tro att poesiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
