Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Tal för Henrik Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 ADOLF HEDIN
förgängelse vore för framtiden beseglad; man sade sig
frukta, att industrialismens stenkolsrök skulle blifva vår
moraliska atmosfär, och tidningsprosan vår enda andliga
näring.
Onödiga bekymmer! Se, inför våra ögon har
vitterheten slutit förbund med den nya tiden, erkänt sin
värneplikt i samhällets tjänst och höjt utvecklingens fana. Må
man förstå mig rätt, må ingen göra mig den oförrätten
att tro, att jag tillräknar dem någon förtjänst och heder,
hvilka själfva kalla sig realister, därför, förmodligen, att
deras s. k. diktning är verklighetens skymfande parodi,
dem som söka lifvets sanning i lifvets uselheter, dem
som tyckas tro att ordets gåfva är vorden människor
förunnad till människans förnedring.
Jag sade: vitterhetens värneplikt i samhällets tjänst.
Hon har sin plats i den kamp, hvars mål är allas lika
rätt samt det största möjliga mått af upplysning,
förädling och välstånd för det största möjliga antal. Detta är
vår demokratiska tidsålders signatur. Och i den striden
är han en banérförare, den store skalden, som vi här
samlats att fira. Från skådebanan räcker han handen
åt lagstiftaren i parlamentet till samarbete på afskaffande
af seklers orätt, på upphäfvandet af rättsolikheten mellan
mänsklighetens två hälfter, ty han lär dem, som läsa och
höra honom, att företaga en revision af sina ärfda
fördomar och invanda åskådningar. Och det är förarbetet
å opinionernas moraliska mark som bereder åt
lagstiftarens verk den trygga byggnadsgrunden.
Han har icke tagit miste om den rätta verkligheten
och den sanna realismen, han som i den obarmhärtiga
teckningen af samtidens fel och brister, skuld och brott
synes mig hafva för ögat hvad den forntida tänkaren
satte som sorgespelets mål: de mänskliga affekternas
renande genom medlidande och förfäran.
Och hvarför har han ej tagit miste om den rätta
verkligheten och den sanna realismen? Därför att han
till verkligheten räknar de ideal, förutan hvilka detta lif
vore värdelöst, och döden den hopplösa förintelsen —
framför allt det idealet att verka och offra sig för andra,
för samhället, för eftervärlden, på det att framtiden må
blifva bättre och lyckligare än vi. Han är pliktens skald,
som aldrig smickrat massor eller minoriteter, individer
eller nationer. Brand frågar:
Men gad du give Livet med?
Och när den bekymrade mannen viker undan för
detta kraf, svaras honom:
Dit Liv er Dödens Vej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
