Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Ett folk som vägrar att dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När år 1818 den första grammatik öfver ruthenska
folkspråket utgafs, sade författaren att den hade ett blott
historiskt intresse, att språket höll på att dö, var hvarken
lefvande eller dödt. Men då hade emellertid de första
bladen och blommorna af ruthenernas litterära
risorgimento slagit ut. Och när sista fjärdedelen af nittonde
seklet började, hade växtligheten så frodats, att den
storryska politiken kanske fann detta begynnande lif vara ej
blott onödigt, utan ock ett obehagligt afbrott mot dödens
stilla lugn. En öfversikt af den litterära utvecklingen
under adertonde seklet, författad af Georg Adam, utgör
inledning till »Kleinrussische novellen» af Olga
Kobylenska[1].
Det är en pånyttfödelse af rutheniska skriftspråket
och litteraturen, som här skildras. Det gifves således en
äldre ruthenisk litteratur? Ja visserligen, svaras det; och
våra rutheniska vänner i Wien sända oss en skrift om
»Ruthenische Litteratur von Emil Ohonowski», efter
författarens död redigerad af O. Makaruska och d:r W.
Korowskij. Denna afhandling blef uppenbarelsen af en
okänd, ej ens anad värld. Här följa vi i en visserligen
mycket kortfattad öfversikt det rutheniska språkets — ett
gammalt kulturspråks — urkunder ända från 1000-talet.
Här se vi ock hvilken härd för vitterhet, historia, politisk
och naturvetenskap Galizien har blifvit sedan några
årtionden.
Benämningen »lillryssar» få ruthenerna nu sota för
att de länge utan protest mottagit, ja själfva användt.
Den medför, att »lillryssar», »lillryska språket»
uppfattas orätt, de förra som en osjälfständig, underordnad
gren af ryska folkstammen, det senare som en dialekt af
ryska (storryska, moskovitiska) språket. Härmed göres åt
ryska politiken den tjänsten, att attentatet mot två, tre
tiotal millioner människors modersmål kan framställas,
så som gällde det blott ett bygdespråk, hvars
upphöjande till litteratur- och undervisningsspråk i själfva
verket är en baksträfvande, kulturfientlig åtgärd. I en
uppsats, hvarom vidare här nedan, har hr A. Hedin påpekat,
att den högt ansedde språkforskaren Aug. Schleicher i
Bonn, som i Les langues de l’Europe moderne (1852) hade
gjort storryskan (moskovitiskan) till den enda litterära
ryskan, såsom »lillryska» betecknat ruthenernas i Ryssland
språk och förklarat ruthenskan eller rusniakiskan i
Galizien, Ungern och Bukovina för »en dialekt af lillryskan»,
sedermera i sitt förträffliga arbete Die deutsche Sprache
(1861), rättar denna mening: »Lillryskan (rutheniskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
