Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - »Tystnadsregeln». Af ryska regeringen påbjuden mot den rutheniska nationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialekt» har åstadkommit mycken oreda, till förfång för
den riktiga uppfattningen[1] af ruthenernas nationella
ställning.
Sedan ett hundra år har rutheniska litteraturen vaknat
upp ur en slummer som kunde tagas för nationell död.
Den har en äldre period, i hvilken uppblomstringen under
1800-talet har förutsättningar och ett stöd.
I Österrike ha efter nederlagen 1859 och 1866 samt
de svikna förhoppningarna år 1870 centraliseringen och
germaniseringen samt deras första villkor, absolutismen,
fått rymma fältet, och en sådan politik som Tysklands
mot polackerna och danskarna (i Slesvig) är omöjlig.
Sålunda har den rutheniska nationaliteten i Galizien fått
rätt att andas. Detta gifver ruthenernas största part (den
som bor i Ryssland) hos grannen ett rum, där det af
ruthenisk tanke och dikt, af gamla minnen och unga
förhoppningar, som 1876 års ukas hotar: »Jag skall taga
eder i min famn, pressa eder så hårdt att I gifven upp
andan, jag skall kväfva detta språk till döds», får födas,
växa upp, blifva friskt och starkt och så gå ut i världen
och säga: »Likväl lefver det rutheniska språket. Finnes
ej här och där någon ung man, som vill lära sig det och
hjälpa till att vittna att det lefver och 1876 års ukas
är död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
