Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 ADOLF HEDIN
finansens» rofligor, för hvilkas dividender de nationer som
styras af en minoritet, skola nödgas att offra sitt arbetes
frukt och sina söners blod.
Moltke nämnde också bland nutidens krigsorsaker
»partiernas ränker». Låt mig anföra ett par exempel:
På samma gång som Napoleon III förklarade Preussen
krig, förkunnade påfven Pius IX, 18 juli 1870, den af vatikanska
konciliet voterade dogmen om påfvens ofelbarhet. Det är
ett inre samband, ej en blott tillfällig samtidighet mellan
dessa tvenne händelser, som inviga, den ena en hvälfning
i den politiska, den andra en hvälfning i den moraliska
världen. Det franska angreppet mot Preussen 1870 var
icke blott ett bonapartistiskt divisionskrig, riktadt mot
frihetsidéerna i Frankrike, det var också ett klerikalt krig,
riktadt mot det civila samhällets anspråk att ej böja sig för
prästväldet och mot protestantismens hufvudmakt på den
europeiska kontinenten. Den bigotta äfventyrerska, som
meneds-recidivisten och mångmördaren gjort till kejsarinna,
representerade båda synpunkterna, och hon sammanfattade
dem i de ord, som den från Berlin hemkomne chargé
d’affaires Lesouod hörde henne yttra: »Detta är mitt krig»
(C’est ma guerre å moi). I båda hänseendena utföll det
mot beräkning: den 4 september proklamerades i
Frankrike republiken, och den 20 september, då de italienska
trupperna genom Porta pia ryckte in i Rom, miste den
ofelbare påfven sin världsliga makt.
Hvarken bonapartister eller klerikaler afväpnade ens inför
sitt fäderneslands djupa olycka. De förra voro till en början
lyckligtvis alldeles vanmäktiga; men ej så de senare, och
de gjorde hvad på dem kunde ankomma för att störta
landet i ett nytt krig, hvars utgång, mänskligt att döma,
ej skulle hafva kunnat blifva en annan än Frankrikes
undergång. — Vi erinra oss, att fredspreliminärerna af
26 februari först den 10 maj förvandlades till definitivt
fredsslut. Medan ännu en half million tyskar stodo i
Frankrike, började agitationen för »biskoparnas petition»,
så kallad därför att ärkebiskopar och biskopar gingo i
spetsen för samlandet af underskrifter — till och med
bland skolbarnen — å en petition som äskade franska
nationalförsamlingens intervention till afhjälpande af det
outhärdliga läge, hvari den italienska regeringen försatt
påfven, hvilket vill säga en intervention till återställande
af den världsliga makten. Om man ej uttryckligt begärde
den uppenbara omöjligheten att Frankrike genast skulle
skicka en armé för att åt den s. k. heliga stolen
återgifva dess territorium, så begärde man åtminstone en
diplomatisk intervention, som — har Jules Favre sagt —
»skulle vara en protest och en förhoppning». När man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
