Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 605
mot slutet af juni ej längre kunde afvisa de hetsigas
fordran att petitionen utan vidare uppskof skulle uppföras
å församlingens dagordning, var Frankrikes belägenhet
denna: nitton departement höllos ockuperade af tyskarna
— just samma dag, då debatten började, eller den 22
juni utrymdes tre af de nitton, efter erläggande af den
första halfva milliarden; ännu innehade tyskarna sexton,
däribland Seinedepartementet — först den 20 september
utrymdes Paris befästningar på Seines högra strand. I en
sådan sakernas ställning, innan freden var sluten och,
efter freden, medan tyska härar hade en stor del af landet
i pant, skydde ej det klerikala partiet en utmaning mot
Italien och Preussen, som kunde blifva anledning till ett
förbund mellan dessa makter och signal till ett krig mot
dem i förening.
Det var först om morgonen den 16 september 1873
de sista tyska trupperna drogo sina färde, och »territoriets
befrielse» var fullbordad. Genom hvilka svårigheter Thiers
hade uppnått detta mål, skall troligen framdeles blifva
ännu bättre belyst, än det redan är, men i hufvudsak
känner man det nu, och man vet att svårigheterna — bland
hvilka anskaffandet af milliarderna här ej räknas med —
ej kommo uteslutande från den öfvermodige och
misstrogne segrarens sida, utan ock från de franska
högerpartiernas. Hur pass allvarlig den i Berlin röjda fruktan,
var att Frankrike ej ämnade betala större delen af
lösepenningen, utan börja ett nytt krig, är likgiltigt, då denna
fruktan — om än blott låtsad — tjänade till förevändning för
det krigshot från Berlin, som mer än en gång kunde tyckas
nära att öfvergå från ord till handling. Att åtminstone
bonapartisterna formligen konspirerade med tyska ambassadören,
grefve Harry von Arnim, är ej tvifvelaktigt. I sin depesch
till Bismarck den sjätte maj 1872 upprepar han sitt råd,
ätt tyska regeringen »ej bör afvisa de af bonapartisterna
med oss sökta förbindelser», emedan de äro de enda,
»som öppet söka vårt understöd». Om detta understöds
beskaffenhet lämnar oss detta dokument ej i okunnighet.
ity att ambassadören tillstyrker att »påskynda den
oundvikliga regeringsändringen så, att våra truppers närvaro
ännu gifver oss tillfälle att på krisen utöfva ett
bestämmande inflytande». Af den diplomatiska brefväxling, som
hör till den arnimska processens handlingar, ser man
hvilka ytterligt ogynnsamma och hätska underrättelser om
Frankrikes inre tillstånd, landets opinion, Thiers ställning,
ambassadören fick af de partifanatiker, som sökte
Tysklands »understöd». Olyckligtvis sände han sina
röfvarehistorier ej blott till Bismarck, som kunde kontrollera dem.
Han hade villigare öron bland hofmännen och militär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
