Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Vid fädernegården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
— Jag är det stora Bekymret, sade jätten,
människornas bekymmer som går omkring i skogarna.
Och sedan smalt han bort och försvann och i dess
ställe stod en räv vid dörren. Han var en gammal
best, nästan gråhårig och tandlös.
— Jag är den stora Listen, och Grymheten har
jag med mig. Han pekade med tassen på
stenrösets orm som väste i spånet vid dörren.
— Du skulle se när jag får tag i en råtta eller
en groda i kärret eller en fågelunge väste han.
Jag kan frossa jag, — ääh, så dom piper när jag
biter! Sssh — god sömn, fridssökare, väste han
och rann bort under golvkluvorna.
Sedan kommo alla skogens fåglar. Där satt två
rödhakesångare i dörren och kivades om vem som
skulle få sitta där. De hackade varandra blodiga
med de små trubbiga näbbarna, de skällde ut
varandra så att skogsduvorna inte ens kunde göra det
värre. Men plötsligt dånade marken som om det
varit jordbävning, hundrade hovars tramp hördes i
den stilla natten, och mannen tyckte att ett tjog
hästar slogos om vem som skulle få visa sitt huvud
i dörren. Då föllo ladans väggar plötsligt isär och
mannen låg ensam och, tyckte han, naken på den
stora slätten nedanför fädernegårdens ruiner, slätten
där det växer malört kring stenarna och odört i
bäckvindlingarna. Och hela slätten myllrade av utpinade,
utsvultna människor och djur. Människorna buro
påkar, piskor, yxor och rävsaxar, gillerstickor och
snaror i händerna, och de jämrade sig av plågor.
Och hästarna haltade, linkade och gingo snett och
illa av alla sina sår, deras kroppar voro magra och
Dan Andersson. IV. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
