- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
53

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Mannen som ville bli kvitt sin själ

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

som biljardspelaren känner inför världsgåtan. Jag
spelade mycket, jag drack litet, jag förstod att aldrig
vara ensam annat än då jag var mätt, lagom berusad
och när folk rörde sig kring mig på lagom avstånd
utan att störa mig. Ibland i ensamheten fick jag ett
kort besök av fienden. Nu hade han ändrat gestalt
litet, ångesten var blandad med leda, sådan var
bägaren han nu bjöd mig. Jag såg mig en dag i
spegeln, jag hade en välfödd mans ansikte. En dag
hörde jag dig, just dig, min käre vän, säga till en
bekant: det är besynnerligt, själen i det där
ansiktet är borta, han hade en gång något flammande
över sig, och nu äro ögonen kalla. Jag satt på
verandan och hörde er, jag sprang därifrån, in i mitt
rum och betraktade mitt ansikte i spegeln.

En gång då jag for över Atlanten och vi
upplevde en tyfon hade jag trots förskräckelsen haft
tid att beundra telegrafisten Jimmy, som var min
barndomsvän. Jag hade kommit in i telegrafhytten
och lyckats komma fram till instrumentbordet där
han satt, för att säga honom farväl. Ja, du minns
den där historien, vi voro läck också, och Jimmy satt
vid den trådlösa och ropade på hjälp. Jag var
överväldigad av ångest och ville draga Jimmy med mig
ut, men han hade icke tid att svara mig, hans fasta,
väl komponerade ansikte uttryckte ingenting annat
än bestämdhet, och han såg ut som om han suttit vid
ett spelbord och stirrat på ruletten utan det minsta
intresse av omgivningen. Han fick svar, och först
när han fått det och ropat dem igen, steg han
upp, räckte mig handen och sade: Farväl, jag måste
sitta här och ropa dem, forcera dem, förstår du,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free