Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
karna voro ju egentligen snälla, och det var ju bara
fråga om att reta den där kraken. Fast man kunde
ju låta honom gå, tyckte han till sist.
Det fanns en liten uppnäst, nästan alltid osnuten
pojke i laget, vilken sällan gjorde annat än
småsvor över allt och alla. Han hade ett litet huvud
som en dvärg och nästan röda ögon, men hans
rörelser voro kvicka som en katts. Och Lasse gick
förut, och när den bleke mannen mötte gänget
gjorde han en lov för att inte snudda vid dem. Då
stack Lasse fram sitt ena ben framför mannens
ben och ögonblickligen var den lille rödögde bakom
och gav karlen en spark i veka ryggen så att han
kastades huvudstupa med huvudet före i landsvägen
varpå laget lugnt gick vidare. Ingen hade sagt ett
ord, och den slagne reste sig stönande, med blod
rinnande ur näsa och mun. Han såg på pojkarna
med en blick sådan att Torsten med ens skakade
till som av köld. Det var en blick full av förtvivlad
vanmakt och idiotisk rädsla. Och ögonblicket därpå
var Torsten framme hos mannen och gav honom sin
näsduk, Detta var endast en förevändning, han
begagnade tillfället och mumlade: Är du med så
hjälper jag dig spöa de djävlarna? Ty han darrade
av raseri. Men han fick bara ett idiotiskt böl till
svar. Och då förstod han med ens att hans
kamrater hade överfallit en sinnesrubbad. Han önskade
att han haft långe Lasses pistol nu. Och han
lämnade sig efter gruppen och kom ensam fram till
kyrkan. Först nu erinrade han sig att han hade
en stulen cigarr i munnen, först nu blev den honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
