Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
När han vaknade fann han sig frusen och duven
i hela kroppen. Han satte sig jämrande upp för
att börja kräkas, men kunde ej reglera riktningen
av uppkastningarna utan sölade ned sina svarta, nya
kläder. Magen var mycket i olag och när han ville
resa sig upp genomfors han av en våldsam blygsel
och kröp stönande på alla fyra in i det tätaste snåret
där han lade sig ned framstupa. Hans kropp värkte
ohyggligt och han var ur stånd att mera resa sig.
Han trodde absolut att han nu måste dö, ty så sjuk
hade han aldrig förr varit.
Han såg icke det så småningom stigande ljuset
och de få stjärnorna som kanske skulle ha glatt
honom om han varit frisk. Han hörde inget stoj
från dansbanan, han var alldeles ensam, de hade
övergett honom. Men han kunde ej tänka på dem,
hans kropp vred sig i konvulsioner och han
snyftade. Han var dock ännu ett barn och detta barn
hade alltid vid någon fruktan eller fara brukat ropa
på far. Och nu var han så säker på att han skulle
dö att han plötsligt utropade, sakta och svagt:
— Far! Far!
Ögonblicket därpå trodde han sin sista stund
kommen, Det var som något långarmat odjur ränt
ned sin tentakel genom hans hals och nu höll på
att vända honom ut och in som en handske, och han
kände en smärta som om odjuret slitit loss hans
inälvor för att få dem på utsidan. Sedan sjönk han
ihop med ett utrop av förfäran och avsky. Hans
ansikte förvreds till förtvivlan och i sin hjälplöshet
och skräck kände han sig nyktrare. Var det inte ett
bibelspråk som kom för honom just nu — han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
