Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Om vintern i de stora skogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
fick sätta sig — men han hade tändstickor och kniv.
Kunde han få en eld och bryta litet granris så
var det ingen fara att vila sig och steka en sillbit
på glöden och — — —
Det var fasligt vad det var ont om torrt ris!
Famlande strök han sig fram under träden och sökte
efter torrgrenar. Till slut fick han ihop några nävar
stickor och lade dem yrkesmässigt mot en gammal
tjärig torrvedsstubbe och strök eld. Det lyckades
och inom tio minuter hade han en brasa. Då
kravlade han sig ut på vägen igen för att förvissa sig
om att den var i närheten. Han gick stampande och
trampade med fötterna, men det var lika mjukt och
löst överallt i snön, han hade tappat bort vägen.
Men stor sak, han skulle hitta hem bara han
vilat sig.
Mödosamt, skälvande bröt han granris att sitta
på och satte sig att se in i stubben som brann med
väldiga, fräsande lågor och stora, vältrande moln
av rök, En sådan stubbe brinner inte ut på mindre
än en hel natt, så för den saken kunde han vara
lugn.
Han kände sig hungrig men var för trött att tänka
på fläskstekningen, han måste vila sig först, och
han lutade sig mot roten av en kullfallen gran och
såg drömmande in i de blodröda lågorna kring
torrvedsstubben. Det var underligt att det kunde snöa
så hårt fast det var så kallt — och underligast av
allt var frysköld och häftig storm på en gång, tyckte
han. Stora moln av snö dansade fräsande in i
elden utan förmåga att släcka, det var som om själva
isen och snön brann i den giriga, envisa elden.
Dan Andersson. IV. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
