Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nålmakarens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Men när solen sjönk kunde det hända, att Bom
smög sig bakom Knivklippan och låg där och grät.
Det visste inte Daniel, ty när Bom gråtit ut kom
han fram barsk i synen och röt och svor och sjöng
och dinglade ystert med sin knippa färska abborrar.
Och sommaren gick och vintern kom, en dag måste
Daniel ge sig i väg. Hans pengar voro slut och
han var arbetslös. Det gällde att göra något.
Visserligen hade Bom fortfarande mat, men inte gick
det an att leva på honom.
Dock fick man mat och kaffe med konjak till
avsked, och Bom vevade på ett litet positiv som han
en gång fått, och som kunde fem olika
regementsmarscher, och Daniel visslade, och när han gick stod
Bom i dörren och svor och gormade att han var lika
nöjd om själva fan toge Daniel, som aldrig skulle
kunna bli något annat än en luffare.
Men när Daniel gått gick Bom in till sig och grät
så att hans vita skägg blev vått. Sedan såg han
på sin äggsamling, sedan smorde han sin bössa,
och till sist satte han sig vid bordet och smågnolade
för sig själv:
»Vem är som ej vår broder minns — — —»
+
Daniel vart med på många underbara öden och
äventyr, och efter många år kom han i närheten
av den provins där han metat abborrar med Bom.
Han ville gärna upp och hälsa på den gamle, men
var för fattig och tyckte att det vore nedrigt att ej
ha ens en tia att göra återseendet behagligt med,
och så reste han igen. Och när ytterligare en tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
