Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nålmakarens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
någon om något i hela sitt liv, och han ämnade inte
göra det nu heller. Fan besitta — han krusade inte.
Men hans gamla kropp skalv som ett löv i kölden
när han satte sig i skrindan, och norrifrån kom
isvass vind och rev och nöp. När han åkt en halv
mil, kände han att det var nära omöjligt. Men han
sade ingenting åt den fårpälsklädde bonden. Ena
foten var redan utan känsel. Han kände hur stel
han blev, och mitt under allt svor han. Men när
sköterskan vid ålderdomshemmet tog hand om
honom, var det redan för sent, och på natten, när han
badats och fått två lakan att ligga emellan, visste
han ej mycket mer om denna värld. Han yrade,
och syster Hulda begrep inte, vad hans feberheta
hjärna sysslade med. Han låg så helt stilla och sade
en gång, i det han slog upp ett par stora, klara
ögon:
— Hälsa Daniel att Bom i anseende till den
ljuvliga vårens ankomst — — ja — att Bom har gått
bort — och kommer aldrig igen.
— Och vem är Daniel? frågade syster Hulda, i
det hon grep en penna och ett papper för att
anteckna.
Men Bom vände sig mot väggen.
— Han skall försöka vid Kopparstenarna. Om
han ror i land där och gör fast — jag har lagt en
bråte där — så där går dom största abborrarna
nu — — —
Och så dog han.
Men på Gränge gästgivaregård låg Daniel Hugg i
sin sköna, varma säng, och kunde knappast sova.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
