Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Evighetsmaskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
kunde korsa kring i hela East utan fara. Nere vid
Wasping hade han sovit på en pråm som en
vänlig skotsk skeppare anvisat honom. Men han hade
alltid haft tobak. Det var detta som retade honom
värst. Inga fattiga voro utan tobak där ute,
besynnerligt nog, det fanns så gott om den, och att
tigga tobak gick utmärkt. Men nu...
Hungern började redan regera i hans mage, men
han hade ingen lust att stiga upp och börja
ransoneringen av brödet.
Om han hölle sig riktigt stilla och inte ansträngde
sig med något, det vore det bästa. Men nu krävde
stillheten absolut rökning, nutidsmänniskan var
sådan, tobakshungern gav inte efter mathungern. Han
måste tänka på någonting, på att det snart skulle
komma ett hundra kronor, på att julen inte var
någonting att fästa sig vid... en meningslös
tillställning, tillkommen för att på ett dubbelt sätt
erinra den fattige om hans fattigdom, den rike om
hans vanmakt att kunna njuta mer än magen och
nervsystemet tålde. Han undrade vad den
mystiske, ensamme arrendatorn-urmakaren tog sig till
där nere. Han kunde höra honom gå och stöka
— hade inte heller han några släktingar att resa till?
Bang — bang — bang —
Herr Martin spratt upp, utan att förstå.
Urmakaren stötte i taket med något hårt föremål.
Vad ville han, var han drucken? Kunde han inte
gå upp om han ville något? Ännu en gång knackade
dets.
Herr Martin kände på sig att det förestod
någonting ovanligt, ty detta var första gången den en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
