Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nagelmans dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
varav det oändliga rummet brann. Och jag såg
också att hon liknade min hustru.
Nu tänkte jag att gåtan var löst. Ty detta var ej
endast de båda kvinnor jag älskat, utan detta var
allt jag älskat. Mina barn, mina medmänniskor,
detta var Kärleken, Gud själv. Och jag ville störta
mig rakt in i det mest vita av allt detta brinnande
och uppgå i det ljus som var mitt. Då kände jag
hur jag föll...
Eftersom jag föll flyttades det underbara
ljusskenet ned över mig och följde mig, detta sken som
än var som rosor, än som eld, än som många
ansikten, än som ett, men alltid lika rent brinnande.
Men när jag fallit nog djupt försvagades skenet
från ansiktet. Det log hoppingivande mot mig och
försvann ur min åsyn.
Jag stod plötsligt på en rak stadsgata som
förtonade långt borta i fjärran under ett moln som
såg ut som om en värld brann i det — så lyste
och gnistrade det av solen som gick upp. Jag stod
länge och kände smärta och oro i mitt bröst, jag
var ensam, övergiven. Jag hade icke älskat så
osjälviskt att jag fått bli som dessa...
Då formade sig det lysande molnet än en gång
till ett ansikte, ej en kvinnas, ej en mans, icke
någon som jäg sett. Det var ändå ej främmande,
det log emot mig — hoppgivande...
&x
Solen höll på att sjunka just som han slutade
sin berättelse, och ofrivilligt vändes våra ansikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
