Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Grinning jaga räv därute, men jag får icke vara
med. Det kan göra detsamma, för Görnells och
Grinnings skull längtar jag icke ut igen, men för
skogarnas, för kärrens och sjöarnas och de frusna
åarnas skull, för uttrarnas och rävarnas skull och
för att jag har en sådan stor, hög kärlek till alla
berglandens dolda vrår.
Skogsförvaltaren och inspektoren få gärna vara
ensamma för mig. Den ene är en högfärdsgalen
sockenkung, den andre en blöt alkoholist, som
darrar i hela kroppen om han får syn på en naken
kvinnoarm eller en vackert, mjukt rundad vrist. Den
ene berättar historier, som röra matsmältningen, den
andre uppehåller sig vid det andra könets strumpor,
underkläder och det som dessa dölja för hans
hungrande, heta små grisögon.
Jag vill vara ensam, jag vill icke ens tänka på
dessa människor. Fast det kan vara rätt svårt att
låta bli. Det obehagliga har en viss förmåga att
klibba sig fast vid en, när man icke har annat
arbete än att ligga och minnas.
Jag kommer ihåg den dagen när doktor
Flemming undersökte mig för väl femte gången och
slutligen mumlade ur sig hur han trodde att det
stod till. Ögonblickligen sängen, slut med allt
arbete, fullständig vila — och så kom jag hit till min
hörnbädd i detta stilla rum i den gamla
herrgården, där numera ingen annan än skogsförvaltaren
och hans hushållerska bo kvar. Doktorn sade mig
att jag icke fick tänka på någonting sorgligt,
framför allt icke på njurarna och levern. En sådan
idiot! Liksom det funnes någonting sorgligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
