Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
över döden, som den gjorde, vilken han lät döma
till döden.
Jag ligger och vrider mig i små smärtor, vilka
dock snart gå över för en obeskrivlig ängslig
mattighet, och jag tröttnar på tavlan och ser en blå yta
glimma emot mig, ett blått hav av luft, varigenom
ett härligt dagsljus strömmar ner. Mitt i detta
heta solmättade blåa ser jag tre hyddor av gräs.
Här är oss gott att vara, tänker jag, där är ingen
natt och ingen död, dessa hyddor har den
hetsigaste och barnsligaste och räddaste av
lärjungarna byggt. Där är förklaringsberget, där man
får vara några ögonblick, men icke stanna. Sakta
öppnar jag ögonen fullt och finner att det är den
ostindiska lerkrukan, som skogsförvaltaren fått
syltade dadlar i från en sjökapten, som dricker lika
mycket öl som förvaltaren. Men krukan liknar en
urna med spräckta kanter. Vad viljen i mig, ni
gamla enfaldiga tavlor, ni prosaiska krukor från
solens länder? Om jag orkade skulle jag gå upp
och slå sönder er och kasta bitarna ned i
herrgårdsdammen till löjorna och iglarna. Men jag
orkar bara vrida mig och ringa på tjänarinnan,
som skall hjälpa mig mäta hur den förtärande elden
stiger i min kropp som i en snart utkolad mila.
IE
Jag minnes hur den gamle rektorn vid
latinläroverket i Gävle, där jag började en bana, som
jag icke avslutade, brukade säga till mig, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
