Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
— Tyst, tyst, lilla barn! Du förstår inte det
där ännu, viskade jag.
Varje gång hon gick grät hon av rädsla över att
hon inte skulle få se mig mer och varje gång hon
kom hade hon blommor med sig och jublade över att
jag ännu levde. Och till sist lärde hon mig, gamle
förhärdade syndare och hädare och otrogne, att
jollra med henne om Gud och om himlen och om
återseende. Detta barnsliga joller hade en
sällsam makt över mig och jag började undra om jag
trodde.
En natt låg jag som vanligt vaken. Jag undrade
över varför inte morgonen ville komma — eller också
döden. Då fann jag att jag numera ville dö när
Elsa var hos mig och så blev jag rädd, att jag
skulle dö innan jag finge återse henne. Jag orkar
ej beskriva allt vi brukade säga och drömma
tillsammans — jag säger endast att fast jag ej kunde
släppa henne kände jag ingen stark längtan efter
att få leva. Jag kände att på något underbart
sätt ägde jag och skulle alltid äga henne, även
fast jag dog. Jag började förstå att kärleken var
starkare än döden.
O, min lilla dotter, sade jag för mig själv i
ensamheten, jag älskar dig. Mitt liv är icke mer
mitt utan ditt. Allt vad jag var har gått in i dig,
mitt hjärta är ditt och jag ser min egen längtande
själ i dina ögon. Allt det som jag älskat kan ingen
taga ifrån mig, icke ens döden. När jag avtager
och förbrinner, då tilltager ditt livs låga, tänd även
den av den outgrundliga kärlekens gud. Icke så
att jag finner tröst i att din kropp skall fullkomnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
