Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Collie noga. Irländarens ansikte uttryckte först en
omåttlig förvåning, därefter såg han på mig, och
troende att jag bara gömt krutet för att reta honom
sade han med låg, nästan viskande röst:
— Ta hit det, genast!
Aldrig har jag sett något så skälvande av både
raseri och förskräckelse, som hans ansikte då. Men
trots att jag kände mig lyftad alldeles inpå näsan av
döden kunde jag ej låta bli att ge honom salvan:
— Det har jag skjutit bort i kanonen, vi talade
på i går.
Jag ville inte se på hans ansikte nu, jag fortsatte
att röka, och jag hörde Simmons andas häftigt i
sitt hörn. Men något susade förbi mitt öra och slog
sönder en tackjärnspanna vid dörren när det föll
ned. Jag behövde inte titta vad det var: det var det
lilla gjutjärnsstädet, det vägde sex pounds. Jag
såg inte upp, jag väntade, men han rörde sig inte.
Om jag ser på honom, tänkte jag, så dödar han mig.
Han skakade så att jag hörde det. Därpå rusade
han ut.
Vi befunno oss i en oerhörd, stilla spänning
medan vi väntade på, att han skulle döda oss bägge.
Han hade lämnat bössan kvar i rummet, och vi
kunde ej göra oss en föreställning om vad han gjorde
ute i mörkret så länge.
När vi lagt oss — vi lågo fullt påklädda och med
var sin revolver — kom han in, gnolande en
gammal vaggvisa, under det han tände en liten
blecklampa och gick omkring, stökande med något. Han
skulle lyfta en tunna med vatten ifrån spiseln,
men den var för tung för honom, varför jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
