Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strandhugget i Lund
daktör Danielsson från Malmö till en diskussion om socialismen,
vilken diskussion doktor Rosenius benäget åtog sig att inleda.
Så hände det sig att en vacker vårdag 1891 två unga
studenter, Paul Rosenius och jag, stodo och ringde på i Axel
Danielssons förstuga i Lilla Trädgårdsgatan. En ung dam, i vilken
vi, mycket riktigt förresten, förmodade oss se Elma Sundkvist,
öppnade med en viss försiktighet dörren och mönstrade med
misstänksam sympati de båda vitmössorna; men då hon hörde
vårt ärende, ljusnade hon och lovade framföra vår hemställan
till sin man, och några dagar efteråt gick den beramade
diskussionen av stapeln.
Och det gick Danielsson här som annars på den tiden: han
kom och slogs och segrade. Ty att aftonens strid innebar en
seger för socialismen, därom kunde ingen opartisk åhörare ta
fel. På sin sida hade Danielsson, utom inledaren Rosenius, ej
en enda akademisk medborgare; men som motståndare mötte,
utom ett par lättbeväpnade ungdomar, professorer för alla fyra
fakulteterna: teologen Eklund, nationalekonomen Hamilton,
medicinaren Ribbing och filosofen Borelius. Det var alltså vad
numerären beträffar en tämligen ojämn strid, vars faror
ytterligare ökades därav, att det bland motståndarna fanns ett par
av universitetets slagfärdigaste debattörer.
Det var därför icke utan en viss nervositet som den lilla
radikala studentklicken avvaktade vad som komma skulle. Att
Danielsson var en glänsande talare visste man nog, men
därmed var ju icke sagt att han ägde den dialektiska
fingerfärdighet, som anses oundgänglig för en god debattör. Men
många minuter behövde han ej ha ordet för att skingra alla
sådana farhågor, och när han slutat sitt första, under andlös
tystnad åhörda anförande, ljöd med ens en knall av dövande
applåder. Det var som åskan slagit ned i salen, och det fanns
beskedligt folk, som sedan själva häpnade över att de
applåderat.
Alltsedan denna minnesvärda vår har socialismen haft fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
