Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur skuggornas värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deras lott här i världen är att med snabba, ljudlösa steg
ila mellan redaktionsbyråerna och bokförlagsexpeditionerna,
utan att se varken till höger eller vänster, men däremot
envist ned i gatan. De klappa på med svaga, osäkra slag,
bli insläppta, lämna tysta av sin rulle och gå. Om en vecka
komma de igen och begära sin rulle tillbaka. Den få de,
dessutom en eller annan sarkasm, sällan ett vänligt ord, aldrig
pengar. Och när de sedan åter synas på gatan, tyckas de
vara ännu eländigare, ännu mera trådslitna och skälvande och
hopsjunkna, än då de gingo in. Men de räta upp sig igen
i nästa hörn och besluta sig för en ny förläggare.
Varför de likväl envisas att besöka dessa ställen, är en
djup hemlighet, som de sällan förråda för någon annan än en
mycket förtrogen vän. Frågar man dem, så skylla de på att
de vilja sälja sina rullar* och skaffa sig pengar till mat och
logi. Men hade de intet annat skäl, så vore alla, alla andra
ställen lämpligare.
För skuggorna finnas inga olika årstider; varken sommar
eller vinter ha de någon överrock eller galoscher. Men de
frysa icke ihjäl, ty de bära innanför den fläckiga bonjouren
en helig eld, som värmer dem. Det var från början
endast en liten gnista, som var och en hade med sig, när
han kom hit till Stockholm. Men varje obevekligt nej, han
burit bort från tidningsbyråerna, har varit en blåsbälg, som
blåst upp den lilla gnistan i lågor. Och det är så lyckligt,
att ju mera slitna deras kläder bli, desto härligare brinner
den heliga elden. Och om man går en av dem in på livet,
skall man se, att den lyser ut genom ögonen.
Understundom ser man dem stanna framför källare och
matserveringar och kasta glupska blickar dit in. Det kunde
man ha gissat sig till förut: de äro hungriga också, dessa
skuggor utan kroppar. Men de visa det sällan, det är en
hemlighet, som de sätta en ära i att behålla för sig själva.
Händer det någon gång, att de stanna så där framför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
