Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur skuggornas värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brickan ser skrämd på honom och förklarar, att visitkort ha
alla som följa med sin tid. Ja, det kan hända, en skugga har
icke råd att följa med sin tid. Men då erinrar han sig, att
hemma i en av hans lådor skall finnas några visitkort från
femte klassen. Han springer hem efter ett och lägger på
silverbrickan. Nu blir han genast införd. Rummet, där han
kommer in, är stort, halvmörkt med takdekorationer och tapeter,
som i skymningen likna gyllenläder. Plyschmattor på golvet,
trymåer kring väggarna. 1 stället för pulpet står framme vid
fönstret ett prydligt skrivbord av valnöt med träsniderier och
svarvade ben. Där sitter i stämning i halvdagern en ung,
blek herre, som har allt för rent linne på sig och ser allt för
elegant ut för att icke fatta fördom mot skuggans fläckiga
bonjour, som dessutom på sista tiden fått trasiga kantband. Skuggan
känner sig likväl trygg i medvetandet av att stå framför en
representant för det unga Sverge och börjar långsamt veckla
upp sin rulle. Men den elegante herrn, som plötsligt finner
sig ryckt ur sin stämning, blir otålig och håller honom tillbaka.
Vad är det? Noveller, skisser, satirer! Nå väl, kära skugga,
det unga Sverge är talrikt, mycket talrikt, och tidningen är
liten, endast 4 sidor i 8-spaltigt format, och utkommer endast
en gång om dagen. Därför så . . . och av andra skäl också . . .
gå till en förläggare! Varför skall det finnas förläggare, om
den periodiska pressen skall trycka skönlitteratur? Skuggan
far ihop och ser svarta djävlar i rummet, där hon trodde sig
få se det unga Sverge. Hon ser dessutom en elegant arm
sträckas ut i riktning åt dörren till och en överdådigt ren
manchett springa ned på en fyllig, nästan aristokratisk
hand-love. Dörren öppnas — Gud i himlen vet av vilken — och
skuggan raglar ut och stöter emot en ny dörr, som öppnas
av herrn med silverbrickan. Nu är vägen fri . . . förbi
elfenbensknappen . . . förbi solfjäderspalmen och nedför den
mattbelagda trappan ... ut . . . ut! till en förläggare? Ja,
ibland!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
