Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skola fransmännen fira hundraårsminnet av sin stora revolution
med ett fegt självmord på sin medborgerliga frihet?
Förklaringar ha redan givits. Våra tongivande liberala
tidningar, som av lätt förstådda skäl hålla på den konserverande
republiken, ha skyndat sig att så mycket som möjligt lugna
sinnena och inge nytt hopp. JVoch ist Polen nicht verloren! Den
franska republiken står ännu, men darrande som Eiifeltornet,
vilket reser sig mot skyn såsom en borgarrepublikens symbol.
Paris, som bereder sig att fira republikens födelseår och
inbjuder hela världen till sin fest — Paris är boulangistiskt.
Men denna plötsligt avslöjade hemlighet är förkrossande,
icke för oss, utan för de liberala och radikala borgerliga
partierna. Det är icke Paris arbetare, som förrått republiken utan
Paris småborgare, den industriella och kommersiella medelklassen.
Av de röster, som tillföllo den radikale Jacques, kommo en
mycket stor del från arbetare, som inför alternativet: republiken
eller diktaturen räckte handen åt den förra, så usel och
genomrutten den än är. Det må väl ihågkommas av den, som frågar
sig var arbetarklassen är att söka bland dessa valsiffror, att det
i Paris så betydande socialistiskt-possibilistiska partiet med de
deputerade T\anc och Joffrin i spetsen gjort Jacques till sin
kandidat, och att därför alla moderata socialister utan tvivel röstat
på honom. Dessutom finnes i Paris ett anarkistiskt parti, som
av princip icke deltar i valen och slutligen tillhöra med säkerhet
de flesta stänkrösterna arbetarna. Att socialismen i Paris icke
mäktat uppträda starkare vid detta val, som blott var ett
fyllnadsval, beror dels på den konstiga situationen, som skillt
moderate från radikale även bland arbetarna, och dels på den
olycksaliga splittringen mellan en mängd socialistiska och
anarkistiska grupper, vilken även under vanliga förhållanden är
utmärkande för Paris och i synnerhet tillspetsat sig vid detta val.
Det bör således kunna inses av en var att förräderiet icke
rekryterat sig från proletariatets leder — där har Napoleon 111 :s
efterapare inga sympatier. Och hur ringa de fruktade blan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
