Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 5. Norrmännens inbrott 1788. Slaget vid Quistrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just som affären skulle begynna, anlände general Hjerta sjelf
till lägret, men ville icke öfvertaga befälet. Man öfverlade då
om hvad man borde göra. Öfverstelöjtnant Frisendorf rådde till
reträtt, och med anledning häraf lät Hjerta tre gånger slå appell,
för att få tala vid prinsen af Hessen, men fick intet svar. I
stället lät fienden uppfordra Tranefeldt att gifva sig och sin trupp
inom fem minuter till krigsfångar, hotande att i motsatt fall börja
kanonaden. Tranefeldt gaf ett nekande svar, men begärde
tillstånd att draga sig tillbaka. Han hade emellertid så punktligt
lydt sina ordres att icke lossa första skottet, att han låtit
general Mansbach utan allt motstånd omringa sig. Denne hade
nemligen, vägledd af en Norsk dräng från Quistrum, med sina
trupper klättrat uppför klipporna vid Sörbygdsvägen, gått förbi
hemmanet Klefva och på detta sätt kommit ned till landsvägen, söder
om Svenska förskansningen, som derigenom blef alldeles
kringränd [1]. Klockan half 6 gaf fienden, med 12 skarpa skott från
sina batterier vid Åtorp, signal till striden. Svenska artilleriet
svarade med en liflig eld. Skjutandet varade till omkring
klockan 1/4 till 7 [2]. Då frambröt general Mansbach och anföll
Svenskarne i ryggen med en häftig plutoneld, men desse gjorde front
och gåfvo honom några salvor. Prinsen af Hessen, som märkte,
att Svenskarnes kanoner icke beströko landsvägen, utan voro
rigtade åt batterierna vid Åtorp, beordrade i detsamma general
Düring att med dragonerne storma Svenska retranchementet.
Tranefeldt såg sig nu förlorad, och lät derföre slå chamad, då de
framryckande dragonerne genast gjorde halt och elden afstannade.
Frisendorf och kapten Fock sändes till fienden att göra accord, men
möttes under vägen af en Norsk kavalleriofficer, som, under
hotande sqvadroneringar med sabeln och grofva utlåtelser, fordrade,
att de, med den öfriga truppen, skulle gifva sig till krigsfångar.
«Detta är väl meningen», yttrade Frisendorf, «men vi vilja hafva
anständiga vilkor». «Åhja! derom är intet tvifvel», svarade
officeren, och dermed öfverlemnade Frisendorf, utan att dertill vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
