Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. ALLMÄN BESKRIFNING - II. Inbyggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lätthet, som södra länets korn- och bönoätare ej vinna.
Hafrebrödet tillskrifver man ock den lust och drift till arbete, samt
den förmåga att utan missnöje kunna umbära och försaka, som
Håtten eger framför dem i söder.
I öfrigt bär den äkta Bohuslänningens lynne stämpeln af
hans hemlands natur. Det är friskt och lefvande, men brutet och
ojemnt. Han är ännu till själen den gamle Vikbon, egande sköna
dygder vid sidan af stora fel. Han är öppen, redbar, utmärkt
gästfri, hjelpsam och arbetsam, samt älskar sin hembygd ända till
öfverdrift; men äfven lättsinnig, högmodig, obändig och
stridslysten, samt tarfvar kraftfulla embetsmän, om han skall hållas inom
skrankorna. Ej heller kan han frikallas ifrån beskyllningen för
egoism. Det oaktadt finnes i hans karakter något öfvervägande
godt, för hvilket endast den af fördom intagne kan vara blind.
Bohuslänningen står i detta afseende mycket öfver sina
grannar, och det gynnsamma omdöme, som den vidtbereste och
opartiske Kalm [1], för jemt hundra år sedan, fällde om inbyggarne
här, är ännu icke föråldradt, hvad folket i Vette, Bullarens och
Sotenäs m. fl. härader vidkommer. Hvad åter befolkningen i
södra skärgården angår, så kan den ej frikallas från de
karaktersfel, som alltid äro öboerna medfödda; och om man hos
fiskarena och strandsittarne i södra skären skulle märka en mera
iögonenfallande frånvaro af ädlare drag, så bör man beklaga, men
ej fördömma dem. De äro Svenska nationens parias. Härkomne
af en dålig race, utan all undervisning och sedlig uppfostran,
kämpande med armod och uselhet ifrån vaggan, hafva de aldrig
lärt sig känna lifvet och menniskan på den bättre sidan.
Förtryckta och utsugna af alla, värnlösa offer för det lumpnaste
månglareintresse, och med ett hem, som, genom ofta timande
skeppsbrott, är en ständig skådeplats för det menskliga lidandet,
för hvars intryck vanan gör dem slutna, äro de endast betänkta
på medel att uppehålla sitt eget usla lif, och kunna med lika
likgiltighet höra nödropen från den skeppsbrutne som fiskmåsens
skri. Men — det är icke deras egen skull! Lemnad åt sig sjelf,
och ohjelpligt såld åt nöden, blir menniskan alltid djurisk [2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
