Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strömstads stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat jordstycke [1]. Detta verkställdes likväl icke förr än efter
1720, då de för staden så besvärliga strandsittarne ändtligen
kommo under dess välde. Dertill ålades alla de i norra
skärgården, som drefvo handel eller handtverk, att inflytta till staden,
der de skulle erhålla borgarerätt, eller ock att öfvergifva sitt
näringsfång. Men en ännu större förmån erhöll Strömstad den 8
Sept. 1717, då konungen beviljade staden 10 års frihet ifrån alla
kronoutskylder, med undantag af stora sjötullen, — en frihet,
som ytterligare konfirmerades 1719.
Stadens krigshändelser under Carl XII:s tid äro förut i
detalj anförda. Af den här förlagda garnisonen led Strömstad
otroligt vintern 1719, då farsoten och hungern slutat ett rysligt
förbund med kriget; och följande sommar var nöden så stor,
att sjelfva fienden, vid stadens besittningstagande, bevektes att
lemna invånarne understöd. På danska konungens befallning
raserades försvarsverken och alla kronohus; under deras ruiner
begrafdes stadens hopp om ett framtida anseende.
Efter ofredens slut ingingo Strömstads handlande med
ansökning om fri handel med de österbottniska städerna; men denna
blef afslagen, likasom stadens påyrkanden om förbud för
saltbränningen i länet, såsom menlig för dess handel. Deremot medgafs
fri utskeppning af jern, som upphandlades i Vermland, samt
rättighet till tjärubränning af stubbar på Dalsland, äfvensom staden
fick del af den inskränkta nederlagsfrihet, som år 1723 beviljades
åtskilliga svenska städer. Jernhandeln lärer likväl varit föga
lönande, särdeles som jernet icke, såsom man tänkt, fick utföras
ifrån Uddevalla. År 1728 gingo frihetsåren till ända, och
försöket att erhålla ännu tvenne dylika, misslyckades. Borgarenas
ansökningar om rätt att få drifva landsköp med oxar, för att
försälja dem i Vermland, samt om frihet ifrån båtsmansrotering,
afslogos. Enda näringsfånget var ostron- och hummerhandeln.
Fattigdomen tog öfverhand, och hela staden låg, enligt en
samtida antecknares ord [2], i lägervall. Samma elände fortfor inuti
sednare hälften af förra århundradet, då ändtligen invånarnes
spekulation uti sillfisket någorlunda upphjelpte rörelsen; men ännu
1769 kalla Strömstadsboarne sin stad i en inlaga «en ruinerad
handelsstad». Sistnämnda år sökte staden förgäfves nederlagsfrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
