Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 1. Ett arf på villospår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 —
»Det var verkligen högst öfverraskande. Men jag förstår
i sanning inte, hvad det har med mitt arf att göra. I tio år har
jag ju redan njutit fördelarne af detsamma utan invändningar.»
»Utan] invändingar ?» frågar Elliot, utan att lägga märke
till, att konsuln nervöst vrider händerna. »Låt så vara, herr
Bark, nu ändrar sig dock saken. Er kusin, baron Hohenfeld,
har icke aflidit utan köttsliga arfvingar. Han var gift.»
»Människa!» utstötte Bark och hans ansigte blef om
möjligt ännu blekare. »Vågar ni sitta här i mitt hus och skämta om
sådana saker?»
»Något skämt är här ej tal om», svarade notarien. »En
kväll kallade Hallbach mig till sig, sedan han biktat sig
för prästen och aflade en bekännelse, som lydde ungefär så
här: Allt från ungdomen tjänade jag i det friherrliga huset.
Snart nog blef jag ständig följeslagare åt baron Hohenfeld,
som aldrig företog en resa, utan att jag var med. Allt mer
och mer gjorde han mig till sin förtrogne, och många äro de
galna streck, vi utfört tillsammans. Ett af de galnaste var
utan gensägelse ingåendet af ett hemligt äktenskap med en
flicka, visserligen vacker som en dag, men tillhörande
borgerligt stånd. Naturligtvis tordes vi ej tala om detta för den
gamle baronen. Men äktenskapet var fullkomligt rättsgiltigt
och sanktioneradt af en präst. Ungefär två år, under hvilka
vi ständigt voro på resor, räckte föreningen. Så en dag
öfvergaf baronen hustru och barn, som lämnades nästan utan hjälp
i en småstad i Schweiz. Visserligen hade baronen lofvat, att
då han kom hem försona sig med sin sjuke fader och föra
hem Madelaine som sin brud. Men det stannade vid blotta
löftet. Den sjuke baronen dog ej, och sonen vågade ej tala
vid honom om sin mesallians. Så begåfvo vi oss åter ut på
resor och sände då och då litet pänningar till Schweiz, tills
slutligen en dag ett bref återkom tned påskrift: »Adressaten
af-rest till okänd ort». Dessa få ord gjorde oss ej så litet oroliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
