Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 1. Ett arf på villospår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baronen fruktade, att Madelaine hade, trött att vänta längre,
tagit sitt barn med sig till Tyskland för att själf uppsöka
gamle baron. Men intet hördes af under månader, under år:
modern och barnet voro spårlöst försvunna. Något nytt
äktenskap ingick baronen aldrig; och då han dog, gaf han mig i
uppdrag att forska efter de försvunna. Skulle Madelaine vara
död, så borde barnet dock lefva, ty det hade alltid varit friskt
och sundt.»
»Alltså försvunnet», afbröt konsuln med en föraktfull
axelryckning. »Nå, än se’n?»
»Försvunnet, ja, men icke dödt», svarade Elliot, »det
trodde ej ens den otrogne tjänaren. Han hade ingen lust att
söka efter barnet, utan fann det betydligt bekvämare att
behålla testamentet, enligt hvilket ni endast hade nyttjanderätten
till arfvet, jämte de handlingar, som bestyrka, att baron von
Hohenfeld vigdes vid Madelaine Forster i Glarus den 22 Juni
1867. Samtliga här nämnda handlingar befinna sig nu i min
ego, i denna portfölj. Om ni alltså vill taga del af dem så . . .»
Konsuln vinkade afvärjande. Hvartill skulle det också
tjäna? Advokaten skulle icke vara så noga underrättad om
allt, så vida han ej hade rätt. En förbannadt förarglig historia!
Kallsvetten lackade på konsulns panna.
»Och Franz Hallbach?» frågade han.
»Ja, han dog, i det han tog ett heligt löfte af mig att
göra, hvad han försummat, nämligen att söka efter barnet.»
»En sådan skurk», utbrast Bark och knöt handen.
»Den stackarn beaktade naturligtvis sin fördel så länge
han lefde», invände notarien. »Det är för resten det bästa,
en människa kan taga sig till, att taga vara på sin fördel.»
Dessa ord sade konsuln tillräckligt nog, att han hade att
göra med en slug räf. Kosta hvad det ville, så tänkte han
naturligtvis ej lämna arfvet.
»Franz Hallbach gömde papperen utan att förstöra dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
