- Project Runeberg -  Kampen om två millioner. Svensk kriminalroman. Vol. 1-4 /
47

(1899-1903) [MARC] With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 4. Svunnen lycka!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 2 47 —

Och det var förförarens skuld. Men af domarne var det jag
som förklarades skyldig».

Allt djupare sjönk hennes hufvud mot bröstet. Händerna
darrade, hennes röst ljöd allt svagare och tårarna började
strömma ur hennes ögon.

»Jag ville dock förblifva god och skuldfri! Och då jag
lämnade det der huset, hvilka föresatser hade jag ej
fattat! Och huru hade jag ej lidit under dessa dagar.
Arbete har jag sökt, blott ärligt arbete, men öfverallt har
det misslyckats. Hem vågar jag ej gå; jag törs aldrig mer
visa mig för de mina. Man säger, att min far har sjunkit
både andligt och lekamligt till djurens ståndpunkt och att
han ständigt förbannar mig. Och anklagelsen i min mors
ansikte kan jag icke fördraga. Och ständigt, ständigt ljuder
i mitt inre: »Det var ej min vilja att störta dem, vid lefvande
Gud, det var det ej». Jag tänkte blott på att kunna bereda
de båda gamla lugn och fridfull ålderdom. Han — han
allena är skulden till allt, men jag får bära den. — Jag vet
ej, hur det kom sig att jag äfven vågade mig hit, efter att
hafva sökt öfverallt förgäfves. Men man sade mig att om
jag talade blott öppet om mina förhållanden här, så skulle det
nog lyckas mig. O, om de vetat, hvad detta ord betyddel
Ni vet det, herre, och nu vill jag gå. I natt låg jag vid
vattnet, kämpande med min vilja. Då kunde jag icke dö —
men i dag kan jag det».

Gerdas ansikte antog en min af stilla resignation.

Konrad von Linden var djupt rörd. Ovillkorligt trängde
sig tanken på honom, att hon visserligen var skyldig inför
människor, men att hon var en olycklig, som var värd allt
medlidande, och hvilken man ej fick lämna åt sitt öde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:39:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aemillion/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free