Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 4. Svunnen lycka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 6i —
»Det är mig omöjligt, Stina, jag har absolut ej tid. En
annan gång, kära. Tillåt mig, tant, att jag säger farväl. Jag
skall sedan söka upp Konrad».
Stina invände något, som Gerda ej hörde. Som jagadt af
dämoner flög blodet genom hennes ådror; hon darrade af
förskräckelse, det svartnade för hennes ögon och hon störtade
omkull. Men med en sista viljeansträngning reste hon sig åter
på knä.
Då öppnades dörren och Oskar Bark stod på tröskeln.
Hon såg honom. Han — alltid han!
Bark blef blek.
»Hvad satan vill det här säga?» utbrast han och drog
hastigt till dörren om sig.
Nu reste Gerda sig och utstötte ett gällt skri. Då rusade
Bark på henne.
»Hvad gör du här? Du?» hväste han.
Hon försökte med förtviflans kraft slita sig lös.
»Ut från detta hus, genast, nu i detta ögonblick. Ut! Du
är mig i vägen. Jag skall betala för dig!»
»Aldrig — aldrig!» och ett skallande rop på hjälp banade
sig öfver hennes läppar.
»Vill du tiga, galning!» utbrast han och tryckte hennes
hals. Han var knappt sig själf mäktig.
I samma ögonblick kände han ett fast grepp om sin
nacke.
»Du misshandlar en kvinna, Oskar Bark !»
Det var honom för sent att finna en undanflykt i denna
fatala situation. Han stod redan öga mot öga med Oskar
Bark.
Gerda hade fallit ned på en chaiselongue och stirrade med
förtviflan i blicken på de båda männen.
Konrad von Linden lät ögonen glida från den ena till den
andra. Han förstod ännu intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
