Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 4. Svunnen lycka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62 —
»Oskar, hvad betyder detta uppträde?» frågade han slutligen.
Han anade instinktsmässigt, att han stod inför en katastrof
i ett drama ur lefvande lifvet.
Bark kastade hufvudet bakåt och drog samman
ögonbrynen.
»Hon är tokig I — Hör inte på henne. — Nu för tillfället
kan jag ej ge någon förklaring — men senare!»
Nu reste Gerda Sten sig. I fallet hade hennes hår löst
upp sig och hängde löst ned öfver skuldrorna. Hon syntes
hafva förändrats till en kvinna, besatt af alla helvetets andar.
Hennes stora ögon sprutade eld.
»Jag — jag skall förklara allt!» ljöd det öfver hennes
läppar. »Jag har ljugit för er, herr Konrad, då jag sade, att
den man, som förgiftat min själ, som gjort mig till den
olyckligaste bland kvinnor, var död, och att jag dödat honom. Jag
ville göra det, men min hand darrade. Han lefver och står
der, en usling, en skurk, Oskar Bark heter han.»
Hon pekade med fingret på denne, som förgäfves sökte
bibehålla sin blaserade min.
»Säg, att det är lögn, Oskar! Det var ju en annan, en
fallen kvinna, som då riktade vapnet mot dig. Ty denna
olyckliga flicka är ej dålig, ej fallen!» utbrast Konrad.
»Sådana der galenskaper svarar jag ej på!» yttrade Oskar
Bark högdraget och stampade med foten. Hade utgången
varit fri, så hade han hastat derifrån, ty han kände, att han här
skulle draga kortaste strået. Men Gerda stod som en
hämdens gudinna mellan honom och dörren, och han måste stanna.
»Då jag kom till detta hem, sökande en plats, der jag kunde
finna frid och glömska, dolde jag min förförares namn», fortsatte
Gerda. »Och mer ändå. Jag talade ej om huru, då spinnhusets
portar stängdes efter mig, en vagn väntade på mig och man lurade
mig, att det var min far, som sändt den. Han hade förlåtit
mig och ville ej lata mig gå under! Ack, hur jublade ej mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
