Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 4. Svunnen lycka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 63 -
hjärta. Huru kastade jag mig icke på knä och tackade Gud
för att han hört alla mina böner! Och huru svor jag ej i
mitt innersta att aldrig mer vika från det rättas väg! Ett
anständigt rum bjöds mig, och värdinnan talade alltid med ett
vänligt leende om min välgörare, min far, som ännu ej var
riktigt försonad, men som dock snart skulle komma. Och jag
väntade alltjämt, förtröstande på hennes ord. En afton kom
han också. Men ej min far, utan Oskar Bark, som uppfört
en skändlig komedi för att åter få mig i sitt våld. Han ville
omfamna mig, men jag vek tillbaka, såsom för en pestsmittad.
»Hvar är min far», frågade jag och fick ett hånskratt tillsvar.
»Han ligger i dilerium och förbannar dig, och din mor arbetar
sig fördärfvad för att skaffa bränvin åt honom. Jag har ställt
om alltsammans, och nu inser du väl, att du måste tillhöra
mig». Då sprang jag till fönstret och hotade att kasta mig
ut om han rörde mig. Då gick han, hotande mig att redan
samma natt blifva utjagad på gatan. Han trodde väl då, att
jag skulle gifva mig frivilligt i hans våld, vmen hellre skulle
jag hafva dött af svält, än jag åter tryckt denne skurks hand.
Jag väntade ej heller på att blifva bortkörd, utan flydde själf.
Jag ville dö och låg hela natten vid sjöstranden, men jag kunde
ej, och morgonrodnaden gaf mig åter ny kraft, så att jag sökte
mig arbete. Jag sprang gata upp och gata ned, men ingen
förbarmade sig öfver mig, förr än jag kom hit. I dag har jag
äter förlorat allt och nu för alltid. Men det måste jag säga,
att hur rik han än är, den der herr Bark, i lekamligt måtto,
lika fattig är hans själ. Icke nog med, att han en gång ville
inrangera mig bland de brännmärkta fångarnes antal, utan han
försökte nu döda mig, då han nyss lämnat sin fästmö, som
älskar honom af hela sitt hjärta, ja, som till och med tillber
den usling, som förråder henne. Så, som jag under de långa
nätterna i cellen förbannade honom, så förbannar jag honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
