Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 11. Efter fullbordadt värf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i6o —
»Ja, som genom ett underverk, och det är just den flykten
som gjort mitt hår grått».
»Tala om det, men fort!»
»Jag hade redan kastat liket i vattnet, då någon anropade
mig. Jag sprang, men en landtpolis hade så när spärrat vägen för
mig, och jag tyckte mig se mig fången och fängslad, hvilket
jag också blifvit inom två minuter, fast jag sprang så jag
knappast kunde andas. Då ilade jag upp på järnvägsbron just som
ett tåg rusade förbi. Jag tänkte, att det var bättre att
krossas af detta än att falla i polisens händer, hvarför jag
sprang rätt emot tåget och maskinen stötte omkull mig, men
jag fastnade vid densamma. Hvarje ögonblick såg jag döden
för ögonen. Utan att reflektera fattade jag tag i en buffert
och kände ögonblicket derpå, huru jag blixtsnabbt fördes genom
luften. Det var en färd, som kunde göra hvem som helst
vansinnig. Jag halflåg öfver bufferten och såg förskräckt på
den väg maskinen tog under det minuterna tycktes mig vara
evigheter. Bäst det var släppte föraren ut ånga, som brännde
min hals och mina händer så att jag skrek till, men rasslet
och bullret öfverröstade min stämma. Jag började känna, att
krafterna långsamt men säkert lämnade mig och var fullt
medveten om, att jag inom en minut skulle krossas af hjulen.
Just som jag höll på att falla ned, saktade maskinen. Jag
föll, men ej under denna, utan jag blef liggande på banvallen
som bedöfvad. Då jag återvunnit mitt medvetande, reste jag
mig och kände till min stora glädje, att jag ej brutit mig på
minsta sätt. Men jag kunde blott släpa mig fram en tjugo
steg; der fann jag en ihålig ek, i hvilken jag kröp in för att
skaffa mig en stunds hvila, dold för mina förföljare».
»Nå — kommo de?»
»Ja, det gjorde de. Sannerligen jag tror det gått mer än
tio minuter, förr än jäg hörde steg och röster alldeles intill mig.
De gingo tätt förbi den ek, hvari jag satt, men de fortsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
