Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 13. Återfunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i86 —
Ett bräckligt bord var stöddt mot väggen. På detta
stod en osande och fladdrande lampa, i hvars sken hon kunde
upptäcka en gubbe, sittande hopkrupen på en stol vid fönstret.
Det var Sten — fadern.
Gerda gjorde en åtbörd af förskräckelse. I sanning var
ej denna verklighetsbild värre än den Bark målat upp!
Men modern, hvar var modern?
F. d. verkmästaren hade ej ens lyft upp hufvudet. Han
tycktes så försjunken i sina egna tankar, att han ej
observerat flickans inträde.
»Pappa!» ljöd nu Gerdas ångestfyllda röst.
Han hörde väl ropet, men det förekom honom som en
dröm.
Då kände han en hand fatta tag i sig, och nu höjde
han på hufvudet. Lampskenet upplyste Gerda, på hvilken
han stirrade med sina glasartade ögon, utan att han tycktes
veta, hvem det var.
»Hvar är mamma?» ropade den stackars flickan förtviflad.
Nu kände han igen henne, och ögonblickligen förändrades
hans utseende. Med båda händerna höll han henne fast i
/
kjolen och lallade:
»Se der är du ju ändtligen! Jaha, det är du! Hurrah! Nu
kunna vi åter klara skifvan!»
»För guds skull — pappa — säg mig hvar mamma är!»
»Borta!» var hans enda svar.
»Hvar då?» \ ,
»Hon låg der på halmmadrassen och jämrade sig tills i
eftermiddags».
Gerda kastade en blick på den usla bädden, bestående
endast af ett par halmkuddar.
»Då de kommo, de der som din älskare, herr Bark,
skickade för att vräka ut oss på gatan, skrek gumman till ett tag
alldeles förfärligt — sedan blef allt tyst — tyst. Karlarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
