Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 1. I Glarus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ström satte sig i soffan. Genom sina lögner hade han
fått gumman just dit han ville. Nu skulle hon tala.
Fru Jegli satte sig på en stol vid dörren och började:
»Det var år 1866, som Madeleine blef både fader- och
moderlös. Fadern hade många år förut kommit hit från
Tyskland, der han tycktes hafva lefvat i goda omständigheter,
åtminstone hade dottern fått en vårdad uppfostran. Hvad han
gjorde, vet jag ej, men icke tycktes han haft någon
förmögenhet, ty de pängar, som kommo in på auktionen efter honom
räckte icke mer än till att betala hans skulder, och Madeleine
stod totalt på bar backe. Jag tyckte synd om henne och
tog henne till mig. Madeleine och jag blefvo snart goda
vänner. Hon sökte skaffa sig plats i någon butik eller dylikt,
men det lyckades ej. Och då beslöto vi att arbeta
tillsammans. Jag försörjde mig med syning, och hon ville hjälpa
mig. På kvällarne och söndagarne sjöng Madeleine visor för
mig och ackompanjerade på ett piano, som jag kom öfver
till billigt pris på auktionen efter hennes föräldrar, och jag var
lyckligare och gladare än någonsin. Men tyvärr blef denna
glädje ej långvarig. Vintern var öfver och efterföljdes af en
tidig och härlig vår, så att främlingar började komma till
Schweiz tidigare än vanligt. Och med våren kom olyckan»,
utbrast gumman. Hon tycktes för ett ögonblick totalt glömma
bort det närvarande och lefva upp i gamla minnen.
»Det var väl då, som baron Hohenfeld kom hit?» frågade
Ström.
»Ja, och med honom olyckan! Jag märkte snart, att det
var något i olag med flickan. Skulle hon gå ett ärende, så blef
hon borta längre än vanligt, och när hon kom tillbaka, undvek
hon hvarje frågande blick. Jag låtsade ej om någonting på
länge, ty jag hoppades, att hon skulle anförtro sig åt mig,
men då hon ej gjorde detta, tog jag en dag itu med henne
på allvar. Att börja med nekade hon, men då jag anklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
