Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig detta. En man som separerat från samhället för
att plocka rätt på sin egen lilla individualitet, ser
helst framåt, ej tillbaka. ”Nur die Dunkelmänner
blicken zurück”, säger Nietschschszhchehe. Kanske
har han rätt häri, men om han hade levat ett så rikt
liv som jag, hade han antagligen uttryckt sig
tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.
Livet självt för så småningom de rikast begåvade
andarna till denna synpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer
för ens tanke direkt på döden. Plötsligt kan en
meteorsten slå en i huvudet, lönnmördarens dolk
träffa under skulderbladet eller en förfärligt stor
växel förfalla — och man ligger i sin silverfotade
likkista med svenska folkets kransar av kallor och
palmblad som en erinringens och beundrans sophög
över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens
symboler, till, och om ett par år är man ett kolly,
ett gödningsämne, eftersökt av lantbrukare, men
med rynkade näsor beluktat av sina vänner
skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och
med stjäla ens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi
tänkt, ja, även det sämsta, lever i evighet i våra
arbeten, våra tankar och ord, som vi lämnat efter
oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa och
förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara
till. Vi kunna visserligen inte lägga en atom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
