Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vidrör detta endast för att påpeka, hur vaken
gossen var. Jag var knappa tre år.
Tänken emellertid efter, huru slapp den
nuvarande generationen är. Först vid tjugutvå à tjugufem
år börjar man förlova sig. Tacka vill jag oss, gamla
tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru
förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade
ju inga inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi
hade kolt, men bredvid kolten ett fast beslut att göra
en kvinna lycklig.
Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten bygd
i Småland, stationen Mariannelund. Där var
tändsticksfabrik och en massa arbetare, som slogs med
järnvägsarbetarna vid N. O. J. om eftermiddagarna.
Knivarna gingo och brännvinsbuteljerna yrde i
luften i form av skärvor, sedan de råkat någon
okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland de kämpande
och lärde oss tagen. Vi lärde oss att kasta sten och
sätta krokben. Vi ha alla sedan haft mycken nytta
av allt detta i livet.
Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg
jag för första gången Näcken. Det var en kväll —
och Näcken kom på en smal bro från en ö i ån. Jag
rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda
på att Näcken bara var den s. k. paraffinkärngen,
en gumma som paraffinerade tändstickorna, miste
jag på en gång all tro på poesi.
En dag gick jag utanför arbetarkasernen och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
