Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi reste på enkla och lyckades verkligen efter ett
par dagars Stockholmsvistelse ta oss hem till
Uppsala igen.
Å! Det var tider! Men livet lekte lockande och
oemotståndligt. Vi behövde inte erövra det, ty det
kom oss till mötes av sig självt. Vi hade bara att ta.
Och jag ångrar intet. Å, dessa högtider av skratt,
vilda förslag, fjärilslek bland rosenmoln,
sentimentalitet, ånger, rädsla och underbara räddningar!
Allt sådant stod jag och pratade med Clara om
länge, tills jag ansåg tiden vara mogen att gå till
Valands målarskola och bekanta mig med mina
blivande kamrater. Naturligtvis skulle vi äta middag
tillsammans och jag skulle bjuda så långt mina
slantar räckte till — ty jag hade ju Claras goda
säljaregenskaper i reserv och i natt skulle jag måla en
oändlig mängd nya gratulationskor t. Jag skulle
översvämma Göteborg med konst, så att dess
borgare tvungos att gå med snöplogar på gatorna
för att komma till sina kontor.
Eftertänksamt klev jag uppför anstaltens
allvarliga trappor. Kom in i ett stort rum med röda
väggar och in i ett sorl. Jag såg ryggarna av en massa
kvinnor och några män. Alla utom en arbetade
framför ett staffli och längst borta stod en modell
på sitt bord. Det var en liten svarthårig pojke, mager
som en sjuk tuppkyckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
