Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en enbåge och jag tror att jag till och med icke fick
alltför svåra ärr på själen.
Sedan dess avråder jag gärna unga människor att
bli konstnärer om de icke ha så kallade bondpengar.
Ty man måste vara av starkt material och ha
kommit från ett mycket gott hem för att stå ut.
På en konstnärssupé hos John Kindborg, vilken
jag lärt känna på en A. K.-maskerad, blev jag bror
med Calle Larsson och Zorn. Jag kände mig genast
socialt befordrad, starkare och modigare. Och de
ha båda inverkat på mitt liv i allra högsta grad, fast
jag står i ännu större tacksamhetsskuld till Bruno
Liljefors, som redan under min Uppsalatid gav mig
mod och direktiv. Därom måste jag berätta. Men
det tar en lång stund och flera ark papper. Och jag
måste gå några år tillbaka i tiden.
Det var alltså i Uppsala år 1889 eller 90. Jag
umgicks mycket med unga naturvetenskapsmän och
tjuvtittade på deras för mig högst intressanta arbete.
En gång skulle den så kallade zoologiska sektionen
ha en stor fest på övre Gästis. Festarrangörerna
bådo mig vara behjälplig med dekoreringen av den
sal, där orgien skulle försiggå, ty man visste att jag
sysslade med färger och dylikt. Jag lät täcka
väggarna i festsalen med spännpapper och bemålade
detta med fantastiska djur i de vansinnigaste
situationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
