Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avskedad emedan han druckit ur spriten i den burk,
där mördaren Andersson-Skölds mage förvarades.
Den rödnäste ämbetsmannen tog mig ut ur mitt
ofrivilliga fängelse och jag störtade till Flustret, där
Olle satt och drack punsch med några studenter.
Han var i full fart och hade för länge sedan glömt
mig. Jag var arg som ett bi och förehöll honom det
minst sagt okamratliga i hans beteende, men han
bara skrattade och sade att jag borde vara honom
tacksam, därför att han skaffat mig ett minne för
livet.
Nå, på sätt och vis hade han ju rätt och snart satt
jag bänkad i sällskapet — det var vår och solsken
som endast i Uppsala och det dröjde icke länge
förrän jag med tjänliga medel förjagat
frosskakningarna ur min unga kropp.
Olle målade aldrig sin skiss färdig, men gjorde i
stället ett porträtt av mig i solskenet.
Många år efteråt talade han om färgen nere i
likkällaren. De döda kropparna i det sparsamma
gulgröna ljuset hade tyckts honom vara bland det
vackraste han sett. Säkert är att jag känt igen den färgen
på de flesta av hans målningar. Han brukade i Paris
ofta gå till La Morgue, men där var ingen färg,
sade han, bara stämning.
Men i Asis källare hade det varit ”livat som fan”!
Frid över hans grav under Afrikas sol i Biskra!
Hemskt var det i Stockholm. Jag svalt faktiskt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
