Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur mina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nere var underbar, fast lukten var något obehaglig.
Det fanns gott om lik på den tiden.
Olle började måla i locket på sitt målarskrin och
jag tecknade för brinnande livet.
Plötsligt sade Olle: — Nej, fy fan, det smakar så
illa i mun — jag måste in på Flustret ett slag och få
mig en halv porter. Kom så går vi!
Men jag ville inte, jag hade alltför bråttom.
— Nå, då går jag ensam. Knoga på du bara!
Olle gick och tiden gick. Jag började frysa och
längtade efter att röra på mig. Dessutom hade jag
fyllt flera sidor i min bok.
Olle hade stängt in mig i likkällaren, kanske av
misstag, men dörren kunde icke öppnas. Jag började
slå och sparka på dörren för att ådraga mig
uppmärksamhet av någon med goda öron uppe i huset,
men fåfängt. Flera timmar gingo och källarkylan
trängde genom märg och ben. Ett litet fönster uppe
vid taket blev slutligen min räddning. Det låg utåt
gatan och jag såg benen av förbipasserande
människor. Jag klev resolut upp på ett zinkbord och över
ett par lik, slog ut rutan och skrek på hjälp. En
vänlig själ uppmärksammade mig äntligen. Det var
en hygglig borgare som i början knappt kunde sätta
sig in i min belägenhet men till slut begrep att en
människa verkligen kunde vara instängd i en
likkällare. Han gick in och varskodde vaktmästaren,
den gamle försupne X., som inom parentes blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
