Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storstrejker i utlandet, af O. Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORSTREJKER I UTLANDET.
Storstrejker i utlandet.
Såväl vetenskapliga som
agitatoriska framställningar af
generalstrejken anknytas vanligen till judarnas
uttåg ur Egypten och romerska
ple-bejernas titi Heliga berget. Med
rätt eller orätt vill man i dessa
legendära tilldragelser se ett uttryck för
den tidens sociala samhällsstrider.
Medeltiden åter kan, så länge den
feodala samfundsordningen var
fullständigt rådande, gifvetvis icke
uppvisa några förelöpare till vår tids
strejkrörelser. Dessa uppträda först
med det kapitalistiska
produktionssystemets uppkomst under loppet af
1300-talet, under hvilket sekel
häfderna veta att berätta om våldsamma
strejker inom ylleindustrien i Flandern
och i Florens. I den mån, som under
de följande århundradena den
handt-verksmässiga produktionen
undanträngdes af förlags- och
manufaktursystemet samt slutligen af den
moderna maskinella storindustrien, och då
i samband därmed näringslifvets gamla
sociala organisation, skråväsendet,
började upplösas, samt
motsatsförhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare
alltmer skärptes, blefvo strejkerna
allmännare företeelser. Enligt de
samtida källurkunder, som finnas i behåll
om dessa strejker, framgår, att de
betraktades som uppror mot den lagliga
ordningen, och då de, nästan
undantagslöst, öfvergingo till våldsamheter,
också regelbundet nedslogos med
väpnad makt.
De voro emellertid blott strejker
inom ett yrke. Den första strejken
af allmän omfattning förekom i
Hamburg år 1797. Låssmederna därstädes
strejkade för högre lön; af solidaritet
nedlade efter hand såväl gesällerna
inom öfriga yrken som
fabriksarbetarna arbetet, så att i Hamburg rådde
en lång tid lokal generalstrejk,
hvilken emellertid, då arbetarnas
demonstrationer snart antogo upprorisk
karaktär, kufvades af militär. Inom den
rikhaltiga franska socialistiska
litteraturen om generalstrejken framställes
eljest Mirabeau som dennas första
profet. I hans tal i
Nationalförsamlingen förekommo också uttryck som
att »folket kunde lägga armarna i
kors för att få rättvisa». Och vid ett
tillfälle tillropade han de priviligierade
stånden: »Reta icke det folk, som
producerar allt och som för att vara
fruktansvärdt blott behöfde vara
sysslolöst!» Nästa gång
generalstrejksprojektet uppdyker i Frankrike är
efter Louis Napoléons statskupp den
2 dec. 1851. Den bekante journalisten
Girardin och den positivistiske
filosofen Auguste Comte agiterade då för
att statskuppen borde besvaras med
en allmän arbetsnedläügelse, men
detta fann ingen som helst anklang.
Dessförinnan hade dock
generalstrejken redan blifvit pröfvad i
industrialismens och den moderna
arbetarrörelsens moderland, England.
Arbetarrörelsen därstädes fick sitt första
samlade uttryck uti ckartismen, hvars
syfte var att tvinga parlamentet till
en rad radikala, sociala och politiska
reformer i arbetarklassens intresse.
Härunder började man år 1838 agitera
för en »universalstrejk»: genom
allmän arbetsinställelse skulle
chartis-mens fordringar förlänas blödigt
eftertryck. I anslutning till plebejernas
uttåg till »Heliga berget» skulle den
tillämnade storstrejken räcka eh helig
vecka eller ännu hellre en helig
månad. Då nu underhuset den 12 juli
1839 afvisade en petition från
char-tisterna, ansågs tiden inne att handla.
Ett nationalkonvent
proklamerade.storstrejk från och med den 12 aug. samma
år. Men innan denna bröt ut, visade
det sig, att de ledande männen, som
hufvudsakligen voro af borgerlig
härkomst och lefnadsställning, missräknat
sig på massornas stämning.
Storstrejksparollen tycktes blott bli
beaktad af oorganiserade arbetare på
spridda platser i landet; de i »trade
unions» organiserade arbetarna
af-rådde från storstrejken. Då ej heller
regering och parlament syntes falla
till föga för storstrejkshotet, tog
nationalkonventet tillbaka sin paroll och
öfverlämnade åt arbetarna själfva att
handla efter godtfinnande den 12 aug.
I allmänhet beslöts då att anställa en
»grand national moral demonstration»
i form af allmän arbetsinställelse på
ett par dagar. Så skedde också.
Strejken varade från 12 till 15 aug.,
förlöpte lugnt, men fick ingen vidare
tillslutning.
På sommaren 1842 blossade
storstrejksagitationen upp på nytt. Till
fortfarande bestående politiska orsaker
hade sällat sig en del
fackligt-ekono-miska. Industriella lågkonjunkturer
rådde med ty åtföljande
lönereduceringar och massafskedanden.
Öfverallt i industridistrikten härskade
stor arbetslöshet och yttersta nöd. I
förtviflan grepo då arbetarna
spontant den 15 aug. till en proteststrejk,
som inom kort utbredde sig öfver hela
norra och västra England samt Skott-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
