Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storstrejker i utlandet, af O. Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORSTREJKER I UTLANDET.
land och Wales. Fackföreningarna
stodo dock alltjämt vid sidan om
denna rörelse, och då de strejkande
började att förstöra fabriker och
maskiner, öfverfalla arbetsvilliga, aftvinga
affärsmän kontributioner i form af
pengar och lifsmedel, drogo sig
allt-flera arbetare tillbaka. I slutet af
aug. hade strejken runnit ut i sanden.
I förhållande till omfattningen voro
dock de begångna våldsamheterna
ringa. Chartistledarna manade hela
tiden till lugn och besinning.
Myndigheterna inskredo icke heller på
annat sätt än genom häktning af
uppenbara lagöfverträdare.
Trots de stora strejker, som sedan
dess allt emellanåt förekommit inom
enskilda industrier, har man sedan
chartismens da<ar inom Englands
arbetarvärld aldrig på allvar diskuterat
generalstrejken, ännu mindre planerat
någon sådan.
Den gamla Interna.tiona.len, som
var det första, trefvande försöket att
finna en form för internationell
samverkan mellan den spirande
arbetarrörelsen i olika länder, och som
stiftades 1864 af bland andra Karl Marx,
upptog generalstrejken till debatt på
sina kongresser. Här förfäktades
denna af ryske anarkisten Bakunin och
hans anhängare såsom bästa medlet
att med ett slag slä borgerliga
samhället öfver ända och afskaffa
kapitalismen. Denna åsikt bekämpades dock
som utopistisk och farligast för
arbetarrörelsen själf af de Marxistiska
socialisterna. Och den moderna
socialdemokratien har alltia på sina
internationella kongresser och eljest
öfverallt bestämdt tillbakavisat denna
anarkistiska uppfattning af
generalstrejken. Den Bakuninska
ståndpunkten hyllas emellertid alltjämt
under namn af »direkt aktion» eller den
»sociala expropriativa generalstrejken»
af den revolutionära syndikalismens
anhängare i Frankrike, Italien och
Holland, af ett försvinnande fåtal s. k.
anarko-socialister i Tyskland samt
af ungsociasismen. i de nordiska
länderna. Den direkta aktionen sättes
af den revolutionära syndikalismen
och dess afläggare i kontradiktorisk
motsats till socialdemokratiens
parlamentarism.
Flertalet socialdemokratiska
partier i Europa ha dock uttalat sig för
masstrejken som en taktisk
nödfallsutväg, ett yttersta påtryckningsmedel
hvad det gäller att framtvinga
politiska reformer eller som en sista
resurs i defensivt syfte.
Socialdemokratiska terminologin kallar detta slag
af klass- eller masstrejker »storstrejk»
och vill därmed markera dennas
principiella åtskillnad från syndikalismens
revolutionära »generalstrejk», icke blott
med afseende på målets begränsning
inom ramen af den bestående
samfundsordningen utan därmed äfven
ogilla all sorts handlingens
propaganda, hvilken enligt
anarko-sucialis-ternas uppfattning bör åtfölja och
förstärka det slag af generalstrejk de
förorda.
Efter Internationalens upplösning
och under de goda tiderna på
1870-talet hade den europeiska
arbetarrörelsen upphört att sysselsätta sig med
generalstrejksfrågan. I början af
1880-talet uppdyker den plötsligt i
Amerika, där 1085 en fackföreningskongress
beslöt att nästa första maj iscensätta
en generalstrejk för att erörfa
8-tim-marsdagen. Planen kom också till
utförande. Den 1 maj 1886 strejkade
i Förenta staterna cirka 300,000
arbetare, dock utan minsta framgång.
I Chicago, där anarkisterna snart
togo ledningen, kom det, som alltid
fallet är vid stora amerikanska
strejker, till blodiga tumult, hvilka till
sist gingo så långt, att bomber
kastades mot polisen och mot spårvagnar
i trafik. Följden blef masshäktningar
och ett par afrättningar. Dessa
händelser väckte stort uppseende
öfverallt bland Europas arbetare. De
förberedde dels tanken på att fira 1 maj
som en proletariatets internationella
demonstrationsdag för
normalarbetsdagen, dels pånyttföddes därmed
generalstrejksidén, hvilken särskildt
anarkisterna i de romanska länderna med
stor ifver nu började propagera. Från
denna agitation stammar den
revolutionära syndikalismens
generalstrejksvärmeri, hvilket emellertid praktiskt
blott ledt till lokala generalstrejker.
Så i Barcelona 1902, i Triest samma
år och i Marseille 1904. De voro
emellertid af mindre såväl intresse
som omfattning. Icke heller
motsvarade de fullt ut idealet af
syndikalismens generalstrejk, hvilket i teorien
endast världsstrejken realiserar.
Det förtjänar i detta sammanhang
påpekas, att i Frankrike, den
syndi-kalistiska generalstrejkstankens
högkvarter, har ännu ej någon nationell
arbetsinställelse kommit till stånd. De
försök, som vid upprepade tillfällen
gjorts af de revolutionära syndikaten,
ha alltid misslyckats. Senast skedde
detta vid den 9. k. andra poststrejken
i maj 1909, då agitationen för
generalstrejk strandade på de reformistiska
fackförbundens, bl. dem
järnvägsmännens, bestämda motstånd.
Strejker af ungefär samma typ>
fast i större skala och med nationell
omfattning, voro de båda
generalstrejkerna i Holland 1903 och i Italien 1904.
Skillnaden är den, att i dessa senare
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
