Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storstrejker i utlandet, af O. Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORSTREJKER I UTLANDET.
ligare del däri. De väldiga
grufstrej-ker, som under 1880-talet förekommo
i Belgien, läto den idén spontant
uppkomma, att dessa stora sociala
konflikter kunde ställas i den politiska
agitationens tjänst. I anslutning till
i maj-demonstrationen 1891 nedlade
också under ett par dagar 100,000
grufarbetare arbetet, och stödd af den
liberala allmänhetens sympatier
lyckades denna demonstrationsstrejk så
till vida, som regeringen utlofvade
en reform af gällande
rösträttsbestämmelser. Men då regeringen och
parlamentets klerikalkonservativa
majoritet på våren 1893 förklarade sig icke
kunna acceptera liberala partiets
motion om allmän, lika och direkt
rösträtt, och då samma motion
förkastades i deputeradekammaren med 115
röster mot 26, gjorde
socialdemokratiska partistyrelsen allvar af sina
hotelser och proklamerade storstrejk
den 16 april.
Med tanke på att det vid denna
tidpunkt endast fanns 80,000
organiserade arbetare i Belgien hade det
allmänt betviflats, att
storstrejksparollen i nämnvärd grad skulle åtlydas
af det oorganiserade flertalet. Det
motsatta inträffade emellertid.
Ar-betsnedläggelsen vardt visserligen
långt ifrån allomfattande, men i
Bryssel, de större provinsstäderna och
koldistrikten blef strejken allmän.
Antalet deltagare har beräknats till cirka
250,000. Till sin psykologiska effekt
och sina politiska resultat blef denna
storstrejk mycket verkningsfull. Hela
det borgerliga belgiska samhället
trodde sig vid randen af en
revolution, och under de åtta dagar
storstrejken varade riktade hela den
civiliserade världen sin uppmärksamhet
på detta det största sociala drama,
som Europa dittills bevittnat sedan
Pariskommunen 1871. Till en början
var storstrejken mycket populär inom
hela medelklassen och bland dem inom
öfriga samhällslager, som ifrade för
censusrösträttens afskaffande. Men
då redan under storstrejkens första
dagar attentat och ordningsstörande
uppträden förekommo, svalnade dessa
sympatier. Det liberala partiet
koncentrerade i stället sina
ansträngningar på att i kammaren genomdrifva
en tillfredsställande rösträttsreform.
Myndigheterna hade öfverallt
vidtagit omfattande militära åtgärder.
Detta kunde likväl inte förhindra, att
attentat begingos mot borgmästaren
i Bryssel och klerikala partiets ledare,
att på en del ställen grufvor
ramponerades, fartygen i Antwerpens hamn
skadades, att under påverkan af
antiklerikala stämningar katolska kyrkor
och kloster stormades, att i hufvud-
staden och ett tjugutal andra städer
stora demonstrationståg dag och natt
drogo genom gatorna, sjungande
revolutionära sånger och höjande lefverop
för allmänna rösträtten o. s. v.
Därvid kom det på flera ställen till
våldsamma tumult och blodiga
sammanstötningar mellan militär och
massorna, hvarvid ett hundratal människor
dödades och sårades och en mängd
häktningar företogos. Då det
härunder blef uppenbart, att man icke
kunde fullt lita på trupperna, utan att
tvärtom dagligen soldater i stora
skaror deserterade och i uniform deltogo
i demonstrationerna, gick det
härskande ultramontana partiet öfver till
reformvännerna. I kammaren
genom-voterades nästan utan debatt och nu
med 119 röster mot 14 ett i hast
upp-gjordt kompromissförslag, som medgaf
allmän rösträtt men med
pluralröst-system som konservativ garanti. Detta
beslut var tillräckligt för att lugna
stämningen. Socialdemokratiska
partistyrelsen förklarade, att storstrejken
hade väsentligen nått det tänkta syftet,
och afblåste striden. Efter en vecka
hade arbetet öfverallt återupptagits. .
Den bristande tillförlitligheten hos
militären var en frukt af den
antimilitaristiska agitation, som belgiska
socialdemokratien var den första att
praktiskt utöfva. Denna utgick från
socialistiska ungdomsorganisationer,
»Jeunes gardes socialistes», hvilka
sedan pfterbildats i andra länder.
Ar 1902 ägde den andra politiska
storstrejken rum i Belgien.
Socialdemokratien hade förgäfves fordrat en
revision af pluralrösträtten för att få
den lika rösträtten genomförd. Vid
upprepade tillfällen hade därvid
hotats med ny storstrejk. I april 1902
nådde jäsningen bland
arbetarmassorna sin kulmen. Då samtidigt stora
fackliga strejker utbröto i
gruvdistrikten, och öfverallt
rösträttsdemonstrationer föranstaltades, som ledde till
blodiga kravaller med
ordningsmakten, blef ropet på storstrejk allt
hetsigare. Fastän arbetarnas ledare
tycktes inse, att därmed några resultat
egentligen icke kunde uppnås denna
gång, blef dock massopinionens tryck
dem oemotståndligt. Den 13 april
proklamerades storstrejk, hvilken
hastigt utbredde sig öfver hela landet
och den i8 april med cirka 350,000
strejkande nådde sin högsta
anslutning. Alla statstjänare, särskildt
järnvägsmännen, höllo sig denna gång
liksom 1893 utanför, fastän de på
möten och i resolutioner uttalade sin
sympati för storstrejken. Det har
beräknats, att produktionen per dag
minskades med ett värde af 4 millioner
francs, och att landets näringslif ge-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
