Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storstrejker i utlandet, af O. Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORSTREJKER I UTLANDET.
ten. Den var endast ett känsloutbrott
af närmast följande orsaker. Under
loppet af år 1904 hade vid flera
tillfällen blodiga sammanstötningar ägt
rum mellan militär och strejkande
arbetare, hvilket förorsakat jäsande
förbittring bland Italiens arbetare.
Då den 5 sept. vid ett slagsmål på
Sardinien mellan karabiniärer och
strejkande två arbetare dödats,
förklarade ett massmöte i Milano, att
italienska proletariatet borde inom 8
dagar med en generalstrejk protestera
mot dessa blodsutgjutelser;
arbetskammaren i Milano fick i uppdrag
att i förbindelse med öfriga
arbetskammare i landet organisera denna
generalstrejk. Vid ryktet om nya
sammanstötningar på Sicilien råkade
arbetarmassorna i våldsammaste
upphetsning. På aftonen den 15 sept.
proklamerade den milanesiska
arbetskammaren 3 dagars generalstrejk för
hela Italien. Ett samtidigt upprop
från socialdemokratiska
partiledningen och parlamentsfraktionen manade
arbetarna till allmän anslutning.
Generalstrejken fick genast
oerhörd omfattning. Antalet
organiserade arbetare i Italien uppgick vid
denna tidpunkt till cirka 200,000. Den
16 strejkade dock enbart i Milano med
omnejd 100,000, i Genua med omnejd
120,000 arbetare. Likaså hvilade
arbetet fullständigt i Turin, Bologna,
Rom. Venedig m. fl. städer. I Florens
och Neapel inskränkte man sig till
blott en dags demonstrationsstrejk.
I Lombardiet strejkade 120,000
landt-arbetare. Inalles beräknas antalet
strejkande ha uppgått till öfver en
million. Hela det offentliga och
samhälleliga lifvet råkade i fullkomlig
stockning. All lokaltrafik upphörde.
Tidningarna utkommo icke-. I Milano,
Genua och Venedig lågo gatorna i
dunkel. T. o. m. liktåg och
sjukvagnar hindrades. I Venedig hällde man
mjölken, som var afsedd för sjuka och
barn, i kanalerna, och i alla stora
städer inträdde sådan knapphet på
lifsmedel, att prisen gingo starkt i
höjden. Järnvägsmännen nedlade dock
icke arbetet. Anledningen till deras
uteblifvande var icke bristande
sympatier för strejken, utan berodde dels
på organisationssplittring, dels på den
fruktan för en »militarisation» — d. v. s.
partiell moblisering af
järnvägsmännen — hvarmed regeringen hotat.
Hvad den lagliga ordningens
upprätthållande angår, blef den med tanke
på strejkens väldiga omfattning och
det heta sydländska blodet
jämförelsevis obetydligt störd. Militär- och
polismyndigheter uppträdde mycket
lugnt och reserveradt, hvilket äfven
erkändes från arbetarhåll. Alla ar-
betaremöten manade också till ordning.
Icke desto mindre kom det i Milano,
Genua, Turin och Neapel till blodiga
kravaller, som dock företrädesvis lära
ha anställts af ligapojkselement. I
dessa städer roade sig pöbeln med att
krossa försterrutor, slå omkull gas-:
lyktor, framtvinga stängning af
butiker, antasta arbetsvilliga och söka
hindra järnvägstrafiken. Vid de
oundvikliga sammanstötningar med
ordningsmakten som häraf blefvo följden,
skola inalles 6 personer ha dödats,
talrika sårats, och en massa
häktningar företagits, hvilka sedan resulterade
i ett hundratal domar.
Då strejken varat i 2 dagar, och
den borgerliga allmänhetens tålamod
började tryta, vände sig borgmästarna
i Milano och Turin till regeringen med
begäran om dess ingripande.
Ministerpresidenten Giolitti förklarade då,
att regeringen nu som tillförne
erkände strejkrätten och under
beklagande af de sorgliga tilldragelser,
som framkallat generalstrejken,
lofvade att vid alla fredliga konflikter
mellan kapital och arbete för
framtiden iakttaga sträng neutralitet. När
boigmästaren i Milano bekantgjorde
dessa Giolittis försäkringar för
arbetskammaren, beslöt denna tillråda
strejkens afslutande. Häremot opponerade
sig visserligen en del möten på olika
orter, men den 18 sept. var
generalstrejken slut lika hastigt som den
börjat. Arbetet synes öfverallt blifvit
upptaget utan repressalier.
Masstrejker som
påtryckningsmedel i politiska strider ha kommit till
användning i Belgien åren 1893 och
1902 samt i Sverige 1902. Till samma
kategori höra i viss mån
storstrejkerna i Ryssland och Finland på hösten
1905. Men dessa senare, af hvilka
den ryska generalstrejken i okt. 1905
bildar kulmen i de kolossala
strejkrörelser, som hela detta år skakade
ryska riket, ha mera karaktär af
politiska revolutioner i form af en
nationell arbetsnedläggelse och falla
därför utanför ramen af denna
redogörelse. Det karakteristiska för dessa
strejker var, att genom en effektiv
järnvägs- post- och telegrafstrejk,
hvari icke blott lägre utan äfven högre
tjänstemän deltogo, förlamades icke
blott alla trupprörelser utan hela
statsförvaltningens funktionerande.
Belgien har, som sagdt, två gånger
under loppet af 9 år varit skådeplats
för politiska storstrejker, båda gånger
som episoder i en rösträttsrörelse.
Denna hade redan börjat på 1860-talet
med allmän rösträtt till mål. Först
i slutet af 1880-talet tog
arbetarklassen i mån af socialdemokratiens och
fackföreningarnas växande styrka lif-
ix—0QIQQ9. Almanackför alla ig 10. 169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
