Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det internationella läget efter världskriget, av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET INTERNATIONELLA LÄGET EFTER VÄRLDSKRIGET.
Det internationella läget efter världskriget.
Av fil. doktor Verner Söderberg.
Världskrigets mest i ögonen
fallande resultat i fråga om
maktförhållandena i Europa är givetvis
nedstörtandet av tre dittillsvarande
stormakter från den ställning de förut intagit.
Grundligast av de tre drabbades den
österrikisk-ungerska monarkien av
denna omvälvning. Dess fall tyckes
nämligen ha varit definitivt, medan
däremot Ryssland och Tyskland, om
än mycket »kantstötta», dock höllo ihop
som stater och efter nödens och den
inre oredans övervinnande kunna motse
ett framtida återinträde i ledet av
Europas största stater med därtill
svarande inflytande utåt. Den habsburgska
dubbelmonarkien däremot har haft sin
tid. Dess polska, rumänska,
jugoslaviska och italienska landsdelar ha
avsöndrats och tillfallit grannarna, och
av vad som återstod ha bildats tre mer
eller mindre utpräglade nationalstater,
av vilka ingen kan drömma om
framtida stormaktsställning; Österrike,
Tjeckoslovakien och Ungern.
Nationellt mest homogen av dessa är
Österrike — Deutsch-Osterreich, som den
nya staten själv kallade sig, till dess
de allierade förbjödo detta namn.
Framtiden får utvisa, om denna nya
statsbildning, ’ berövad millionstaden
Wiens naturliga tillförselområden, äger
de ekonomiska förutsättningarna för
statligt självbestånd eller om den av
segrarne förbjudna föreningen med
Tyskland till sist tvingar sig fram.
»Successionsstaten» Tjeckoslovakien
har ärvt mycket av det gamla
Österrikes karaktär av en
nationalitetsmotsatsernas stat, och den nu därinom
dominerande tjeckiska nationaliteten
beräknas ej ens utgöra säker majoritet
bland statens befolkning;
nationalitetsfrågans vidhjärtade lösning är
därför ett grundvillkor för den nya
statens inre styrka och stadga. Vad
Ungern angår, så utgöra nog de snäva
och etnografiskt godtyckliga gränser
fredstraktaten utstakat för denna stat
ett framtida oroselement, erinrande om
Bulgariens ställning på Balkanhalvön.
I själva verket kan man — om
analogierna ej hårdragas — tala om en av
fredstraktaterna utförd »balkanisering»
av den forna Habsburgmonarkien.
Därmed förbundna faror äro i huvudsak
desamma, som en gång åsyftades med
slagordet: »Om det ej funnes något
Österrike, så måste man uppfinna det.»
Emellertid har det med dessa ord
åsyftade botemedlet så grundligt visat sin
kraftlöshet, att ingen inom beräknelig
framtid torde söka ge de motvilliga
patienterna in det.
Näst Österrike-Ungerns nederlag i
världskriget var Rysslands det största.
Dess gamla samhällsordning,
underminerad genom tysk-japanska kriget,
sammanstörtade i världskriget.
Finland blev helt fritt, en hel rad av
»randstater» — Estland, Lettland,
Litauen, Ukraina, Georgien, Aserbeidjan,
Armenien — vunno mer eller mindre
stadgat oberoende, Polen blev en
krigisk grannstat med 30 millioner
invånare, Sibiriens förhållande till
moderlandet hotade lossna. Sovjetmakten
har i den federativa unionens form
återvunnit Ukraina och de kaukasiska
republikerna och behärskar ånyo ett
landområde av växlande bredd längs
transsibiriska järnvägen samt har i
Centralasien närmast väl stärkt det
ryska inflytandet. Dess
kommunistiska samhällsprogram och det
konsekvent vidhållna
världsrevolutionspro-grammet ställer bolsjevikernas
Ryssland i lika avgjord motsatsställning till
Västerlandet som tsarriket någonsin
intagit, och denna principiella
motsats mildras föga genom
fredstraktater och handelsavtal. Från Karelen till
Bessarabien kan därför Europas gräns
mot Ryssland alltjämt på sätt och vis
sägas utgöra en »östfront», liksom
våren 1918, fastän väpnade anfall av
s. k. »vita generaler» numera äro ur
räkningen och ryska härnadståg
västerut knappast heller äro att befara, så
länge randstaterna hjälpligt hålla ihop
trots ekonomisk nöd och smygande
bolsjevikpropaganda. Om och när
detta egendomliga »stillestånd vid
östfronten» skall kunna övergå till
verklig fred och till rysk samverkan med
Västerlandet i återuppbyggnadsarbetet
efter kriget, står i vida fältet och
beror ytterst på den ej minst till följd
av missväxt och hungersnöd alldeles
oberäkneliga inre utvecklingen i
Ryssland. Alternativen där tyckas vara
sovjetmaktens småningom skeende
omdaning eller, i händelse av dess
plötsliga fall, en period av allmän anarki;
i alla händelser är det gamla Ryssland
förgånget och det nya ej på länge att
påräkna för positiv europeisk
stoi-maktsverksamhet.
Den tredje i kriget störtade
stormakten, Tyskland, har nog, trots allt,
hunnit längre på återuppbyggandets
väg, än en ytlig iakttagare tror, men
risken av nya ras är ej utesluten, och
Versaillestraktaten gör för obestämd
9—212337. Almanack får alla IQ22. 115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
